Varje år sedan 1983 anordnas Gaycamp och sedan några år tillbaka har Vängården Follökna vid sjön Nedingen varit den givna platsen. Här samlas män som har sex med män en vecka om året och diskuterar frågor som rör deras homosexualitet. De pratar om sexuell hälsa, skapar nätverk, utbyter erfarenheter och stärker varandra i en trygg ickekommersiell miljö.
– Vi får medel från Folkhälsomyndigheten och informerar också om hiv och säkert sex, i morgon kommer en läkare hit och pratar om detta, säger Peter Löfsäter som är informationsansvarig på föreningen Gaycamp.
Lägret mönstrar besökare från hela världen från 20 till 65 år och i år är de 52 lägerdeltagare som jobbar i basgrupper om sex personer. Majoriteten kommer från Sverige men det finns också 13 platser öppna för asylsökande och det är kanske för dem som lägret tjänar sitt syfte allra bäst.
Humaan Siddiqui från Pakistan, bolivianen Juan Rejas och Baha Atieh från Palestina är tre av deltagarna som har skilda erfarenheter av att vara homosexuell och olika sätt att använda ordet gay som en identitet och stämpel.
Gemensamt har trion att de söker en tillvaro där de kan vara trygga i sin homosexualitet och inte behöva mötas av fördomar, hot och förföljelse.
– Jag har redan lärt mig mycket på lägret, vi delar intima och personliga saker med varandra, saker man inte kan dela med andra och våra familjer. Jag känner mig säker här och ingen dömer mig. Jag kan känna mig fri att prata och glömma de problem jag har, säger Juan Rejas.
Baha Ateih delar denna uppfattning.
– Det är en jättebra plattform och nätverk för att dela med sig, jag hoppas det kan fortsätta efter lägret. Vi kan känna oss säkra i vår sexualitet och prata öppet. Språkbarriärer och kulturella skillnader rivs ner, det här är första stället sedan jag kom till Sverige där jag kan vara mig själv, säger han.
Både Baha och Juan har kunnat leva som homosexuella i sina hemländer även om det aldrig varit riskfritt och de fått utstå många prövningar. För Humaan som är uppväxt i Pakistan där homosexualitet är förbjudet och polisen kallar det en psykisk sjukdom var läget ett annorlunda.
– I Pakistan finns inget gayliv eller organisationer som RFSL. Jag har känt mig fast och instängd hela mitt liv på grund av kulturen och miljön där hemma. Jag var olycklig och hade ingen att prata med, inte ens min familj, säger han.
Han kom till Sverige för studier för fyra år sedan och berättar på bruten svenska att han trots tre asylnekande inte ger upp drömmen om ett öppet homosexuellt liv i Sverige.
– Här på lägret kan jag uttrycka mig, det är som att komma till himmelriket, säger Humaan Siddiqui.