Vi är mitt inne i viltolyckornas högsäsong. Enligt Nationella viltolycksrådet inträffade 321 viltolyckor i Flens kommun under förra året. Av dessa skedde drygt hälften, 166, under årets tre sista månader. Antalet olyckor där vilt är inblandat ser inte ut att bli fler, det menar Kaj och Yvonne Rehnholm, som livnär sig på jakt och eftersök.
– Från den första september till nu har vi varit ute på åtta älgolyckor. Fortsätter det så här blir det värre än förra året, säger Kaj Rehnholm som bort tillsammans med frun Yvonne Rehnholm utanför Malmköping.
Älg ligger dock bara på tredje plats över de djur som oftast var inblandade i bilolyckor under fjolåret. Det rörde sig överlägset oftast om rådjur följt av vildsvin. Därefter kom älg och dovhjort. När det gäller de olycksdrabbade platserna i kommunen i år sticker vissa områden ut.
Väg 52 i höjd med Bettna, väg 53 mellan Malmköping och Sparreholm och korsningen mellan väg 55 och 57 i Flen. Det är tre platser där tio eller fler viltolyckor har rapporterats in i år enligt Nationella viltolycksrådet.
– På väg 53 hade vi 33 utryckningar under oktober och november förra året. I år är det lite lugnare. Den här veckan har vi däremot ryckt ut på två olyckor på väg 55 mellan Malmköping och Björndammen, säger Kaj Rehnholm.
Paret Rehnholm är två av de som sysslar med eftersök i kommunen och Kaj Rehnholm har 35 års erfarenhet i yrket. Han menar att de allra flesta olyckorna beror på att föraren kör för fort eller är upptagen med sin mobiltelefon.
– Vi ser ofta på olycksplatsen hur bilen har bromsat in väldigt sent. Även om man har handsfree tappar man koncentrationsförmågan. På 80-talet fanns det hur mycket älg som helst, men det var knappt några olyckor. Mobiltelefonen ställer till massor med olyckor, säger Kaj Rehnholm.
När som helst på dygnet kan telefonen ringa hemma hos paret Rehnholm.
– Om jag får ett samtal mitt i natten om att det är en älg som ligger kvar och lever får jag en adrenalinkick och är på väg från huset efter fyra minuter. Då vill jag dit på en gång och avliva djuret, säger Kaj Rehnholm.
När de kommer till olycksplatsen placerar de ut en varningstriangel och börjar söka efter det påkörda djuret om det inte finns kvar på platsen. En ofta vansklig arbetsmiljö.
– Man är nervös över att bilisterna inte ska se oss. En gång, vid Dunkerskorset, fick jag hoppa undan när en bil kom. Vi måste sätta ut triangeln mitt i körbanan, då sköter sig folk, säger Kaj Rehnholm.
Eftersöket kan ofta ta flera timmar och ett problem, enligt Kaj Rehnholm, är att många lämnar olycksplatsen innan de hinner dit. Dessutom glömmer många att märka ut platsen där olyckan skedde.
– Om man inte har något band kan man använda en kasse. Har man inte det kan man ta en tallgren eller skrapa ihop en hög med grus vid vägkanten. Det finns inget att skylla på även om jag förstår att det kan vara svårt om man är chockad, säger Kaj Rehnholm.
Chockade, och ibland även skadade, människor är paret Rehnholm vana vid att ta hand om vid det här laget.
– Man får vara både sjukvårdare och psykolog. En kvinna som hade kört på ett rådjur fick jag trösta i över två timmar, minns Yvonne Rehnholm.