Hans Fagerlund sitter på en stol på brandstationen i Malmköping. En plats som har varit som hans andra hem i 45 års tid. Den första gången han satte sin fot på stationen var 1969, efter att ha blivit övertalad av den dåvarande stationschefen Henrik Samuelsson.
– Han tyckte väl att jag såg ung och lämplig ut och jag var nyfiken. Det är väl alla barns dröm att bli brandman eller pilot, säger Hans Fagerlund.
Han fick en hjälm, ett par handskar, en overall och stövlar, sedan var han anställd som deltidsbrandman. Någon utbildning var det inte att tala om och lönen var inget man blev rik på.
– Jag fick 1 250 kronor per halvår när jag började, minns Hans Fagerlund.
Men så har lönen alltid varit sekundär för Hans Fagerlund. Det var pulsen och känslan av att göra en samhällsinsats som höll honom kvar.
Bara två år in på hans tid som deltidsbrandman deltog han i en av de mest dramatiska bränderna i Malmköpings historia. Vikingens vårdhem stod i lågor och när röken lagt sig hade fem personer mist sina liv. Brandkåren i Flen, Malmköping och Sparreholm lyckades tillsammans rädda 23 personer och Hans Fagerlund minns väl den dramatiska insatsen.
– Jag plockade ut två kvinnor från övervåningen. Men på vägen ner från stegen föll jag till marken och fick en av kvinnorna över mig så att jag bröt näsan.
Han deltog även i släckningsarbetet vid branden på Zig-Zag-fabriken 1980, där en brandman omkom. Men trots att han har fått uppleva flera tragiska händelser på nära håll var det aldrig något som fick honom att ångra sitt vägval.
– Det är en livsstil och jag såg det som en livsuppgift. Jag funderade aldrig på att sluta, det var alltid spännande. Jag var där för att hjälpa och har aldrig tänkt att jag inte orkar med det. Jag gjorde en samhällsnyttig insats.
Bland de dramatiska minnena finns också solskenshistorier. Som när Hans Fagerlund ryckte ut på ett hjärtstopp.
– 14 dagar senare fick vi dagens ros i tidningen vilket innebar att han överlevde, det gick rakt in i hjärtat.
Mycket har hänt under Hans Fagerlunds år som deltidsbrandman. Den gamla Forden från 1956 som de ryckte ut i, vars ratt låste sig vid allt för tvära svängar, är utbytt. Likaså brandbilen från 1939 som aldrig riskerade att bryta mot hastighetsbegränsningarna.
När Hans Fagerlund började hade alla deltidsbrandmän en larmklocka i sitt hem som var kopplad till en signalledning. När han hade vakten var han därmed minst sagt uppbunden.
– Man var tvungen att vara hemma för att höra klockan och var fjättrad vid hemmet. Jag kunde inte ens gå ner i källaren, man var mer eller mindre fängslad.
Larmsystemet gjorde att hela familjen fick anpassa sig och såväl badbesök som semestrar planerades utefter vaktschemat. Att de bärbara larmen kom som en befrielse är inte svårt att förstå.
– Det var underbart! Man kände sig som en fri människa, det var revolutionerande när det kom.
Den största utvecklingen har dock skett på utbildningsfronten enligt Hans Fagerlund.
– Kåren har en högre status i dag, det går inte att jämföra. Deltidsbrandmännen i dag kan lika mycket efter en vecka som vi kunde efter tio år. Utbildningen är så bra i dag.
Det som på 60- och 70-talet bara handlade om villabränder och skogsbränder har med åren utökats med trafikolyckor och sjukvårdslarm. När Hans Fagerlund började var det omkring 40 larm om året, nu är siffran närmare 100.
Hans Fagerlund hann säga adjö till 30-40 kollegor på brandstationen i Malmköping innan han själv tackade för sig vid årsskiftet.
– Det är dags att acceptera en ny era. Åldern tar ut sin rätt, nu får de unga krafterna ta över.