Tekniken är i ordets rätta bemärkelse uråldrig. De hittills äldsta fynden i Europa kommer från gravplatsen Sasso di Furbara i Italien och är daterade till 800 f.Kr.
– Till Norden brukar man säga att metoden kom någon gång under bronsåldern-järnåldern. Här uppe fortsatte vi att använda den ända in i modern tid, säger Sonja Berlin.
I hennes kombinerade ateljé och lägenhet på Landsvägsgatan i Malmköping pågår en kurs i brickvävning. Tekniken har fått sitt namn efter de brickor i kartong, trä eller plast som styr trådarna i varpen och bildar mönster. Resultatet blir band i olika bredd och en kombination av slitstyrka och skönhet.
– Det är samma teknik som repslageri, bara i miniformat. Banden användes till allt möjligt, från hängslen till hästtömmar. De är väldigt användbara just för att de är så starka och hållbara. Inte ens det smalaste bandet vävt med sytråd, går att dra sönder med handstyrka.
Sonja Berlin har levt med brickvävning i snart 40 år och vävt allt från bruksband till avancerade vepor och sakrala stolor, de breda band som präster bär över sina kåpor. Hon har också undervisat på olika nivåer och arrangerat egna kurser.
– Jag brukar säga att jag jobbar med suzukimetoden fast för hantverk i stället för musik. Det handlar om att lära sig genom att både titta på hur andra gör och prova själv och ta steg för steg. Brickvävning kräver inga förkunskaper.
Systrarna Yvonne Erlandsson och Barbro Lindqvist provar brickvävning för första gången. Nu är de inne på tredje och sista kursdagen och börjar få upp snitsen.
– Vi väver med vanlig vävstol båda två och blev nyfikna på att prova det här. Det krävs inga avancerade verktyg, bara ett bandfäste, ett ryggbälte och så brickorna förstås. Man kan sitta var som helst och väva och det går åt väldigt lite garn. Och så blir det så snyggt, även när man är nybörjare, säger Yvonne.