När Anders Jönsson först ansökte om att få flytta till Lindängelunds äldreboende för döva sa Malmö stad nej. Kommunen ansåg att hemtjänsten kunde ge den hjälp han behövde i det egna hemmet.
Beslutet överklagades till länsrätten och kommunen tvingades ändra sitt beslut. Rätten konstaterade att hemtjänsten kunde tillgodose Anders Jönssons fysiska och medicinska behov, men inte se att han var förvirrad och deprimerad eftersom de inte kunde kommunicera med honom.
De få timmarna med teckenspråkig personal var inte tillräckliga. Särskilt boende ansågs vara en förutsättning för skälig levnadsnivå.
– När pappa kom till Lindängelund var han deprimerad, åt inte och ville inte ta sin medicin, säger Olga Svensson Richter. Han slutade teckna och ville bara sova. Men efter bara några veckor levde han upp. Han började delta i aktiviteter, umgås och kommunicera med de andra på boendet.
Reaktionen är vanlig, enligt Ewa Jakobsen som varit med och startat boendet.
– Jag har gång på gång sett hur de återvänder till livet när de kommer hit och kan prata med andra på sitt eget språk, säger hon.