Som etappansvarig på Sörmlandsleden får Mariefredsbon Anna Sefyrin hålla koll på bland annat träd som ramlat över leden och behöver avlägsnas.
Vi möts vid Läggesta station och åker därifrån i samlad tropp knappt fem kilometer i sydlig riktning.
För att komma dit vi ska måste Anna stanna och låsa upp en vägbom.
– Vi är beroende av markägare för att kunna ha den här leden, säger hon.
På en plats i "mitten av ingenstans" lämnar vi våra bilar.
Anna förklarar:
– Nu befinner vi oss ungefär mitt på min etapp. Den heter 15:1 och är sex kilometer lång. Starten sker vid Läggesta och den slutar vid Fredriksberg. Där kan man haka på en annan etapp och fortsätta till Skottvång.
Bitvis går "Annas" etapp på grusvägar, annars stigar av varierande bredd och kvalitet.
Längre söderut finns en passage utför ett berg som är så pass brant att vandrarna får ta hjälp av ett rep.
Från platsen där vi stannade utgår Anna ofta när hon ska inspektera leden.
Hon gör det gärna, men inte med några förutbestämda intervaller.
– Någon eftermiddag där, någon förmiddag här. Jag klipper sly och sågar grenar som fallit över leden.
Vilka månader är du ute?
– I princip året om, men är det massor av snö står jag över.
I utrustningen ingår bland annat såg och sekatör.
Just den här gången har med sig en färdig stolpe med den klassiska orange pilen som ska placeras på en specifik plats.
Förutom passande verktyg ingår även en burk färg i utrustningen.
– Men, säger Anna, just i dag är det för hett att åka omkring med färg i bilen.
Hur kom det sig att du skaffade dig detta uppdrag?
– Jag såg på hemsidan att man sökte etappansvariga, och så fanns den här biten ledig.
Hur länge får du fortsätta?
– Så länge jag sköter mig. Målet är att vi ska en välskött och välmarkerad etapp.
Mindfulness är ett ord som dyker upp när Anna Sefyrin talar om sina utflykter på Sörmlandsleden.
Anna, gift och Mariefredsbo sedan 2013, har en lång kärlekshistoria med Sörmlandsleden.
Den började kring 2010 när hon utforskade skogarna kring Skottvång.
– Länge har jag haft en plan att gå hela leden. Inte på en gång, även om någon tydligen har gjort det på 16 dagar.
– Nej, men uppskattningsvis har jag klarat 60 procent av etapperna. Resten, de mellan Trosa och Stockholm, kanske jag grejar under min semester i juli. Det beror lite grann på vädret.
Man kan gott säga att Anna även är något av en ambassadör för Sörmlandsleden som totalt innefattar 100 mils vandring.
"Du kan gå en hel dag utan att se någon civilisation över huvud taget", berättar Anna Sefyrin. Hon betonar dock att hon väljer andra kläder och skor under sina vandringar.
– Jag ger mig ofta ut ensam i två–tre dagar. Min make har fått skjutsa mig till alla möjliga platser runt om i Sörmland. Men det finns också möjligheter, ibland, att resa kollektivt.
Vad är tjusningen?
– Att man kan gå nästan en hel dag utan att se någon civilisation. Telefonen slår jag bara på under kvällen. Till exempel, under hela sträckan från Järna till Malmköping, finns inte en enda affär eller vandrarhem.
Vad måste du ha med dig?
– Tält, dunsovsäck, kudde, kök och frystorkat kött.
Vatten är, som hon uttrycker saken, det kluriga.
Man kliver nästan rätt ut på Sörmlandsleden från Läggesta station.
Kanske kan Anna Sefyrin visa andra vägen till ideellt arbete?
Vandrar man på Sörmlandsleden ska man se upp för bland annat huggorm, det har Anna Sefyrin fått erfara (genrebild).
– Det är ont om källor på leden. Så man får släpa med sig flera liter. Jag har en vattenrenare också.
Vi tar en av bilarna (Annas) ytterligare någon kilometer in i vildmarken.
– Lyssna, nu kan vi höra väg 223. Men annars blir det tystare och tystare, förklarar den etappansvariga.
Det är inte alltid hon möter andra människor i skogen, samtidigt som olika djur kan korsa hennes väg.
– Nyligen såg jag bakdelen på en varg. Jag var faktiskt inte alls rädd – det var en otrolig upplevelse. Annars är älg, rådjur, hare, kanin, vildsvin och hjort vanliga. Det finns även orm. Jag har blivit biten av en huggorm, en orm som jag aldrig ens såg. Tur att jag inte var känslig.