Om man tittar upp på kyrktornet i Mariefred ser man två figurer hänga där i linor, i full färd med att byta ut vissa av ekspånen som ruttnat och ge hela taket en ny omgång tjära. Arbetet förväntas ta ungefär fyra veckor. En av dem som arbetar där, ett femtiotal meter upp i luften, är Love Edling från företaget Kyrktak.
– Vi ska tjära hela kyrktaket och måla om lanterninen. Vi börjar uppifrån och jobbar oss nedåt, eftersom tjäran rinner, säger Love Edling.
Arbetet är mycket väderkänsligt och den bästa tiden är vår och senhöst för tjärning.
– Om det blåser flyger tjäran iväg, och det får inte regna. Och i den här värmen blir tjäran extra rinnig.
Det viktigaste för att kunna arbeta som Love och kollegan gör är givetvis att man inte är höjdrädd, men också en känsla för kulturhantverk.
– Det vi kräver är reputbildning, säkerheten är extremt viktig. Man måste kunna ta ner varandra om det krävs. Sen behöver man ett brinnande intresse för att bevara gamla byggnader. Resten lär man sig, säger Love som säger att det är svårt att hitta den här kombinationen och därmed arbetskraft.
Kostnaden för arbetet med kyrktaket denna sommar hamnar på ungefär 900 000 kronor, och finansieras av den Kyrkoantikvariska ersättning, KAE, som är statens kompensation till Svenska kyrkan för att underhålla och bevara de kulturvärden som kyrkan förvaltar och som räknas som en angelägenhet för hela svenska folket. Ersättning kan gå till kostnadskrävande åtgärder på kyrkor, kyrkliga inventarier, klockstaplar och i vissa fall begravningsplatser och kyrkotomter.
Stiftet får totalt 26 miljoner kronor för renoveringar de kommande åren, och andra projekt som gjorts nyligen är grundförstärkning och putsrenovering av Lejonporten vid domkyrkan, nytt koppartak på Vansö kyrka till en kostnad av cirka 3,5 miljon kronor och ett nytt spåntak på Ytterselö kyrka.
– Man vill att det ska vara fint inför jubileet nästa år, säger Bengt Rundgren från Mariefreds hembygdsförening och syftar på att Mariefreds kyrka byggdes år 1624.
På tal om säkerheten kring arbetet på taket minns Bengt Rundgren en händelse från barndomen.
– Det var 1961 och jag, mamma och brorsan såg hur någon satt på en pinne mellan två rep uppe på kyrktornet. Det var Fiskar-Kalle som satt där med en pensel i ena handen och en tjärburk i den andra. Och han var 75 år då.