Riddarna och tre Mariefredstjejer hjälps åt att rykta hästarna, medan resten torkar svett ur pannor, hänger i skuggan, skojtjafsar, byter om, eller letar hjälmar ...
– Med de här kompisarna behöver man inga ovänner, skrattar Anders Larsson som är på jakt efter sin hjälm tio minuter före föreställningen.
Torneamentum är i Mariefred för tionde året och håller till en bit ifrån Munkhagsgärdet innan det är dags för dagens tornerspel. Stämningen är på topp även om vissa gillar att gömma andras plåthjälmar.
En blånekar
– Jag tror jag vet vem som gömt min hjälm, det blir Fredrik som får bjuda på ”GT” hela kvällen, flinar Anders Larsson.
Fredrik Bogren, som är ordförande i sällskapet, blånekar. Någon går förbi och undrar var glasfiberhjälmarna tagit vägen.
För att kvala in till att bli en del av Torneamentum bör man vara bosatt på Gotland, älska att rida, men framför allt passa in i gruppen, konstaterar Fredrik Bogren.
– Vi lever med varandra, ja på varandra och har spel var tredje dag under sommaren, så vi umgås en hel del, skrattar han.
Den seriösa i gänget
När de sedan agerar trovärdiga riddare ute på scenen försöker var och en förstärka sin egen karaktär lite extra. Jan-Erik Utas har varit med i 13 år och är till exempel den seriösa i gänget.
– Jag håller inte på och tjafsar så mycket, jag gör mitt jobb och tycker det ska vara allvarligt, säger han med glimten i ögat och pekar på sin yngre kompanjon Mattias Hägg.
– Om det hade funnits brats-ungar på medeltiden skulle han varit en, han är en sådan där retfull en, säger han.
Och Mattias är beredd att hålla med.
– Ja, jag gillar långa promenader i solnedgången, haha, men i kväll ska jag försöka vara sur, gammal och tråkig som Jan-Erik, retas han.
– Vi börjar bli ganska duktiga på att ta fram våra egenheter och dra in dem i spelet och göra dem till extremer, berättar han vidare.
Det drar ihop sig till spel, hästarna är blanka, men hjälmen då, vart tog den egentligen vägen?
– Hjälmen, var var den?
– På Björns toalett!