Det är riktigt aprilväder den här eftermiddagen i Mariefred. Snöblandat regn faller från en tung himmel; ett väder som vem som helst kan bli trött av. Kathrine Åkerblom, 17 år, är utmattad av en annan anledning. I väntan på intervjun har hon varit kvar på biblioteket, där hon har sin Aspergers kan visa sig på olika sätt, men några av symptomen är just de starka sinnesintrycken och stressen över sådant som är nytt och ovant.
Under vårterminen i nian fick Kathrine Åkerblom en assistent som hjälpte henne att hålla reda på vad hon skulle ha med sig och var hon skulle vara. Hon fick också tillgång till ett eget rum på skolan, som hon kunde sitta i när det blev för stökigt i klassen.
– Min assistent var den enda anledningen till att jag orkade gå dit över huvud taget. Men jag fick hjälp för sent, det blev bara värre och värre. I nian var jag i skolan bara 50 procent.
Frånvaron till trots fick Kathrine Åkerblom bra slutbetyg från nian. Hon började första året på gymnasiet – men snart tog orken slut, och hon bestämde sig för att ta ett sabbatsår.
I dag hjälper hon till på biblioteket några timmar i veckan. Den tidigare skolassistenten har blivit hennes kontaktperson, och det är den enda personen utanför familjen som Kathrine Åkerblom orkar träffa. De brukar göra alldagliga saker tillsammans för att hon ska vänja sig vid vardagen på nytt. Hemma ägnar hon sig åt sina intressen – hon skriver, fördjupar sig i grekisk mytologi, tittar på och läser japanska tecknade serier. Det uppslukande engagemanget är något annat som är signifikativt för personer som har aspergers, och det är också det som Kathrine Åkerblom lyfter fram som en styrka med diagnosen.
– Just nu mår jag inte så bra, men tidigare har jag kunnat sitta med en sak en hel dag, helt fokuserad och koncentrerad.
Sabbatsåret går mot sitt slut, men Kathrine Åkerblom vet inte hur det ska bli till hösten.
– Jag vill gå i skolan, men jag tvivlar faktiskt på om det ska gå.