Carl och Fredrik Blomqvist åkte på kryssning i väst-Indien utan Cecilia. Hon backade ur sin egen 30-årsresa i ett sent skede.
– Vi har tagit oss till en bättre plats i livet, berättar Fredrik Blomqvist när tidningen besöker villan i Mariefred.
De träffades 2012, på vårbalen på Norrlands nation i Uppsala. Samma år blev det förlovning och giftermål, 2013 kom sonen Carl till världen.
Nog kan det låta som en dans på rosor. Men Cecilia hade sedan 19-årsåldern känt sig trött och orkeslös. Problemen började under en tågluff efter gymnasiet då hon fick halsfluss.
– Jag blev aldrig riktigt bra sen. Visst kunde jag inleda studier i Uppsala och arbeta extra mellan varven. Men fysiskt och mentalt var det något som inte stämde. Om jag tränade blev det sämre, det kändes konstigt med tanke på att jag tidigare hade varit superaktiv och inte hade någon sjukdomshistoria.
Den i dag 33-åriga Mariefredsbon blev noggrant utredd på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men det skulle ändå ta fyra år innan diagnosen kunde ställas år 2012.
Till en början mådde Cecilia trots sjukdomen relativt bra, men sjukdomen går i skov och efter sonen Carls födelse fick hon mjölkstockning och blev väldigt sjuk.
– Hon var sängliggande i stort sett hela den sommaren. Jag blev i princip ensamstående pappa över en natt, säger Fredrik.
– Han fick ta ansvar för allt, säger Cecilia. Matlagning, tvätt, hämtningar och lämningar, städning. Och samtidigt fick han ta hand om mig.
Detta vid sidan av Fredriks heltidsarbete som projektledare inom skolforskning på Mälardalens högskola, nu universitet. Fredrik pendlade från Uppsala, och han beskriver perioderna då Cecilia mådde som sämst som en fruktansvärd tid.
Fredrik Blomqvists skönlitterära debutbok "Lust och fägring" släpps i Mariefreds bokhandel den 4 juni. Han skrev boken som terapi för att bearbeta den sorg han upplevde när hustrun Cecilia var svårt sjuk.
– Jag lämnade Carl på förskolan och satte jag mig längst bak i bussen och grät en stund. Sen öppnade jag datorn och jobbade. Jag älskade mitt jobb. Det var det enda jag hade kvar som var normalt. Och på jobbet upprätthöll jag en fasad, jag ville ha kvar gränsen mellan det sjuka och jobbet. Till slut berättade jag om Cecilias sjukdom – och möttes så klart av förståelse och stöd. I den vevan sjukskrevs jag en tid, åt medicin och gick hos en fantastisk terapeut.
Som ett terapiarbete började Fredrik Blomqvist att skriva på en berättelse som så småningom utmynnade i romanen Lust och fägring (på Lava förlag) som släpps på Ångans dag, 4 juni, i Mariefred. Den 11 juni är turen kommen till Strängnäs.
Boken handlar inte om ME men huvudkaraktärerna i Lust och fägring, Oskar och Agnes, drabbas av något som förändrar livet totalt. Precis som det var för paret Blomqvist.
"Visst känner vi oss nykära." Cecilia och Fredrik Blomqvist har tagit sig igenom ett nästan tio år långt trauma orsakat av ME. Nu är Cecilias mående mycket bättre efter tre års boende i Mariefred.
Cecilias sjukdom innebär att hon har svårt att hantera många intryck och lätt drabbas av utmattning. Fredrik berättar:
– Jag minns en typisk händelse. Det var fredag. Jag hade kämpat på hela veckan, och fått fram middagen och fredagsmyset. Cecilia hade också kämpat på, bara för att ta sig till bordet. Men det gick inte. Just som vi skulle börja äta fick Cecilia näsblod och bröt ihop. Jag ville också bryta ihop, men det gick ju inte. Cecilia gick till sovrummet och jag fick låtsas för Carl som att det inte var någon fara.
Ett annat exempel är när familjen skulle fira Cecilias 30-årsdag med en Karibienkryssning – och hon själv tvingades backa ur i sista stund. Efter visst övervägande åkte Fredrik och Carl iväg ändå.
För att försöka få till en förändring i tillvaron började familjen snegla på alternativa bostadsorter.
– Då jag mer och mer arbetade i Eskilstuna föll valet på Mariefred, säger Fredrik.
Efter att ha bott i Mariefred ett tag började Cecilia sakta må lite bättre. Paret tror att det kan bero på att livet där är lugnare och enklare, med färre intryck, men också att sonen har blivit äldre.
Cecilia Blomqvist och maken Fredrik Blomqvist ska gå på vårbal i Uppsala och firar då att de varit ett par i ett helt decennium.
– Men hennes jobb är fortfarande att vila, säger maken.
Rullstolen står i ett förråd på tomten och används inte så ofta nu. De flesta dagar kan Cecilia ta en promenad ner till Mälaren. Drömmen är att lämna tillbaka rullstolen och kunna jobba, men ett skov lurar alltid runt hörnet.
– Vi har gått igenom ett helvete, men har sjukdomen under kontroll nu. Det känns som en seger, konstaterar makarna.
Nu ser de fram emot att kunna fira tio år tillsammans, där de möttes för första gången.
– Vi ska gå på vårbalen på Norrlands nation, säger Fredrik. Det blir vårt jubileum.
– Men jag tar som alltid öronproppar och ögonbindel med mig, tillägger Cecilia. Det som verkar enkelt för andra kan för oss vara ett projekt för att hålla sjukdomen i schack.