Det är en av de varmaste eftermiddagarna under säsongen och det är inte så jättemånga som är ute och sköter om sina kolonilotter. Det är inte så konstigt, arbetet passar bättre för mornar eller kvällar. Hans Johansson, ordförande i föreningen, visar vägen mellan plättarna av grönskande blommor och grönsaker.
– "Ta det lugnt, låt det växa, men kom hit regelbundet och beta av då och då", säger han, om ett råd som han har gett till en av arrendatorernas fasa för ogräsets framväxt.
Det fläktar från sjön hit upp till koloniområdet, och under ett parasoll berättar Hans Johansson, Britt-Marie Alexandrie, Gudrun Johansen och Eva Westerberg om grejen med att odla i kollektiv.
– Vad är det för glädje med att föda fram ett barn och se det växa? Det är samma sak med en grönsak, säger Hans Johansson, som har haft sin kolonilott sedan han flyttade till Mariefred från Kalix för fyra, fem år sedan.
De allra flesta som hyr på Ekehovs koloniförening bor i lägenhet eller radhus. Hans Johansson är dock en av dem få som bor i hus med trädgård. Han förklarar varför trädgården inte räcker till.
– Jag kan ju odla hemma, men då tar jag bort rörelseförmågan, barnen kan inte komma och spela fotboll.
Britt-Marie Alexandrie har haft sin kolonilott i 18 år. Hon kommer hit så gott som dagligen mellan klockan halv sju och tio. I sällskap är hunden Cissi, som inte räds heta sommardagar.
– Det är också skönt att veta vad ens grönsaker kommer ifrån, säger Britt-Marie Alexandrie, som i princip är självförsörjande på bland annat potatis, lök och morötter.
– Men sedan är det också gemenskapen som är trevlig, säger Gudrun Johansen.
Men att ha en kolonilott är inte guld och gröna skogar för dem som inte förstår att skötseln tar mycket tid i anspråk. I kontraktet med Strängnäs kommun står att trädgårdsplättarna ska skötas. Låter man det växa igen sprider sig oönskade växter till grannar. Dessutom blir det mindre trevligt rent estetiskt.
– Det här ska vara en oas i kommunen, inte en djungel, säger Hans Johansson, som får säga upp kontraktet för de som inte orkar med skötseln.
När Ewa Westerberg, som har haft sin plätt i elva år, fick hyra sin andel var det en dröm som besannades. Det händer till och med att hon sover över i stugan på sin jordlott.
– Jag är uppväxt i Enskede utanför Stockholm och då åkte man förbi Tantolunden med sina koloniträdgårdar. Jag satt med näsan vid fönstret och tänkte att det där kommer man aldrig att få. Antingen får man stå i kö i 40 år eller så får man ärva, säger hon.
Skadedjuren kan vara ett gissel. Rådjuren hittar föda i pallkragarna. Mördarsniglarna, som visserligen inte har varit så jättemånga i år, klyvs på mitten när de hittas i samband med regn. Och så är det de små svarta lössen.
– Man får ta såpa, vatten och t-sprit. Det finns inget gift i det, det går två korkar t-sprit på tio liter vatten och så får man spruta och spruta tills de små rackarna ger med sig, säger Hans Johansson.
Han går bort till sina två kolonilotter på sammanlagt 200 kvadratmeter. Han håller på att bevattna landet och han har dragit upp ruttnande blast så att den inte ska angripa potatisen. Äpplena i äppelträdet brukar han skänka bort till förskolorna i Mariefred. Han lastar bilen och åker runt.
– Jag gillar att jobba med kroppen. När jag bodde i Kalix högg jag 30 kubikmeter ved varje år.
Britt-Marie Alexandrie framhåller de goda effekterna av att odla.
– Det finns läkare som ordinerar att man ska ha en kolonilott. Att följa naturen och leva med växterna ger en lugnande effekt.