Lennart Ekengren är engagerad i Mariefreds hembygdsförening, som inom kort inviger en utställning med föremål tillverkade på Stjernquists metallfabrik. I bakgrunden skymtar bland annat tv-kannan Sissi och tryckkokaren Lisa.
Termoskannan Sissi, designad av Sigvard Bernadotte. Den visslande kaffepannan Johanna. Och inte minst den så kallade Hollywoodserien av kastruller, tillverkade för AB Nilsjohan. Det är exempel på produkter som tillverkades vid Stjernquists metallfabrik på Hedlandet mellan 1945 och 1982.
– Alla hade någon pappa, farfar eller farbror som jobbade där. Det var Mariefreds största privata arbetsgivare fram tills fängelset byggdes, säger Lennart Ekengren från Mariefreds hembygdsförening, som den 5 juni inviger en utställning i Callanderska gården, där flera föremål i ett 1950-talskök visas upp.
Men under verksamhetens 37 år släpptes också miljöfarliga ämnen ut. Tidigare låg området på plats ett på länsstyrelsens prioriteringslista, men för närvarande är det placerat på plats tio. Objektet betraktas dock fortfarande som riskklass 1, det vill säga "mycket stor risk för miljö och hälsa".
– Det har skett en stor förändring sedan föroreningen klassades. Nu har alla som bor där kommunalt vatten så det är inte samma risk för hälsan, säger Kristina Svinhufvud, VA- och återvinningsstrateg inom Strängnäs kommun, som också arbetar med den här saneringsfrågan.
Är det farligt att bo i området?
– Nej.
Är det farligt att arbeta i eller besöka den butik som i dagsläget finns där?
– Nej. Hade det varit farligt så hade businessen inte fått fortgå. Men även om det inte är någon fara för människors hälsa så har vi den här förorenade marken att ta hand om. Man har undersökt området i 35 år utan att komma fram till vad som ska göras. Förhoppningsvis är vi snart framme vid sista kapitlet så att vi blir av med den här gamla synden, säger Kristina Svinhufvud.
Kristina Svinhufvud är VA- och återvinningsstrateg för Strängnäs kommun, men också den som arbetar med saneringsfrågan på Hedlandet. Arkivbild.
Det är ytbehandlingsverksamheten som bedrevs i metallfabriken som orsakat föroreningar. Tidningen skrev i början av 2000-talet om boende med egna brunnar som inte längre fick dricka sitt kranvatten efter att "alarmerande höga halter lösningsmedel" hade påvisats.
Stjernquists metallfabrik gick i konkurs. Den nuvarande ägaren köpte fastigheten före 1996, då ett hårdare fastighetsägaransvar infördes i miljöbalken. Någon verksamhetsutövare eller fastighetsägare som är ansvarig för att bekosta undersökningar och sanering finns alltså inte. Strängnäs kommun är därför huvudman.
I februari beviljades kommunen, via länsstyrelsen, ett bidrag på drygt två miljoner kronor från Naturvårdsverket. Dessa pengar ska under 2022 användas för att ytterligare undersöka marken på flera fastigheter i området. Tidigare provtagningsresultat ska jämföras med nya, för att se hur föroreningarna har utvecklats, förklarar Kristina Svinhufvud.
Stjernquists metallfabrik, här fotograferad omkring år 1936.
– Om vi ser en önskvärd nedbrytning så vill vi använda oss av en teknik som kallas övervakad naturlig självrening, ÖNS. Då låter man naturen ta hand om föroreningen själv, men man kontrollerar hela tiden att det går åt rätt håll.
Man låter föroreningarna vara?
– Ja, vi svänger lite där. Att gräva upp och köra bort förorenade massor är inte alltid bra ur miljösynpunkt, och det innebär stora ingrepp på fastigheten. Men först ska vi undersöka om ÖNS är en lämplig metod i det här fallet. Undersökningen ska också ringa in om det finns så kallade hotspots, områden med extra mycket föroreningar. På mindre ställen kan det ändå bli aktuellt att gräva.