I den lilla förortsstaden Gattjina, vänort med Eskilstuna sedan 15 år tillbaka, bor Elena Kiseleva med sin vuxna son och hans flickvän. Ett av rummen i lägenheten fungerar som en mindre ateljé, en större ateljé har hon i S:t Petersburg, fyra mil bort. Ifrån sitt fönster har hon utsikt mot ett överväxt orangeri, som en gång försörjde tsarfamiljen med frukt och grönt när de bevistade sitt sommarresidens i Gattjina.
Elena bläddrar bland sitt material, konst från många årtionden, och visar de bilder som hon framställde under sin tid som stipendiekonstnär på Grafikens Hus. De är tillverkade med hjälp av en fotobaserad grafik som kallas fotopolymer.
Tio verk lämnade hon kvar i den gamla kungsladugården. Samtliga försvann i lågorna som ödelade Grafikens hus den 16 mars.
– Min vän ringde från Eskilstuna och berättade om branden. Vilken katastrof! Det var ett fantastiskt konstcentrum med mycket värdefull konst. Jag minns mina veckor där, jag jobbade som en häst och somnade av utmattning när jag kom hem.
Elena har smärtsamma erfarenheter av bränder. Hennes före detta man omkom i en brand i sin ateljé i en träbyggnad 2007. Av 500 konstverk klarade sig endast 150, och många av dem var skadade. Elenas son hade velat undersöka omständigheterna bakom branden närmare, men avråddes.
– Det var en rad bränder samtidigt, polisen kom inte ens till olycksplatsen. Jag tror kanske att det var fastighetsmaffian. De har satt i system att bränna ner gamla fastigheter för att sedan köpa marken billigt och slå upp nya dyra lägenhetskomplex, berättar Elena.
– Men jag vågade inte låta min son gå vidare. Han är allt jag har kvar.
Bland verken som radas upp på golvet fastnar blicken på en målning med två kyrktorn. Jo, det är Klosters kyrka nickar Elena, som varit engagerad i vänortsföreningen och besökt Eskilstuna vid flera tillfällen de senaste tio åren.
Målningarna är drömska, färgerna ljusa. Oväntade objekt dyker upp och blandas.
– Jag vill måla allt det där vackra och paradislika som man kan föreställa sig. Om du verkligen iakttar världen omkring dig så upptäcker du hur vacker den är.
Hon säger sig ha upplevt motsatsen – mörker och instängdhet – under så stor del av hennes liv att hon inte vill svärta ner sin konst med de känslorna. Elena föddes i Sovjetunionen och fick som färdigutbildad konstnär försörja sig som bildlärare på en skola.
Sedan Sovjetunionens sammanbrott 1991 har hon kunnat leva som fri konstnär.
– Under kommunisttiden på 1980-talet hade ingen råd att betala för min konst. Jag kände mig instängd under så många år. När Sovjetunionen föll samman och jag korsade gränsen till Polen första gången, då kom tårarna. Det kändes som jag lämnat ett fängelse.
När Elena berättar om känslan av sin nyvunna frihet stockar sig rösten. Hon fruktar dock att Ryssland är på väg in i gamla hjulspår.
– Vi håller på att omvandlas till en diktatur ingen. Det går bakåt på alla områden. Det som hände på Krim, inskränkningar när det gäller mänskliga rättigheter, allt tyder på en tillbakagång. Jag är visserligen patriot och tycker att Krimhalvön borde tillhöra Ryssland – men inte på det sättet som skedde.
Många av Elenas regimkritiska konstnärsvänner från 1980-talet valde att lämna Ryssland efter att Sovjetunionen fallit samman. Men hon har valt att stanna.
– Jag älskar Ryssland, det är mitt hemland. Jag känner mig inte hemma någon annanstans i Europa. En anledning är det helt fantastiska kulturlivet i Sankt Petersburg. Jag skulle kunna gå på utställningar varje dag. Det händer massor och det mesta är gratis. Nya konsthallar har byggts, det är en enorm utveckling.
Hon ska snart packa väskorna för att bege sig till Österrike med sin utställning Det gyllene landet, som visades i Eskilstuna 2007. Men det är bara början på en lång utlandsvistelse. Elena framställer också exlibris, så kallade bokägarmärken, och hon tillhör Exlibrissällskap i både Ryssland och Tyskland.
Efter Österrike väntar en exlibris-utställning i Spanien. Hon korsar ständigt gränser i Europa.
– Om vi nu är på väg in i ett andra kallt krig och får en ny järnridå, ja det skulle innebära en katastrof för mig och för många, många andra människor. Det är mycket oroande tendenser i Europa just nu. Det pågår mycket antipropaganda mot Väst, men även mycket antirysk propaganda i Väst.
Ändå fortsätter du att skildrar det ljusa i tillvaron?
– Det är som terapi för mig, som meditation. Med så mycket negativt omkring oss så gör det mig harmonisk. Jag skyr mörkret.