Det var en av de sista uppgifterna som eleverna i språkintroduktionsklasserna på S:t Eskils gymnasium fick för terminen: Beskriv livet i ditt gamla hemland, varför du var tvungen att lämna det och din väg hit till Sverige. Men också hur ditt liv är här i Sverige och vad du har för framtidsplaner.
"En sak jag tänkte på när jag var på väg till skyddsrummet var hur min pappa skulle veta var vi var och om han fortfarande levde."
Orden är Waseem Jalbouts. Han är en av eleverna som gjort den här sista skoluppgiften. En uppgift som hade en liten tvist. Uppgiften var ett led i ett samarbete med Eskilstuna-Kuriren och de elever som ville kunde få sina texter publicerade.
– Många vågade inte, säger Ilham Mahmood.
– Jag tror att fler hade vågat om man hade kunnat få vara anonym, att inte behöva skriva med namn och bild, säger Issam Kaspo.
Av de åtta elever som valde att få sina texter publicerade kommer sju från Syrien och en från Saudiarabien. Men i klasserna finns ungdomar från en rad olika länder. Syrien, Somalia, Irak, Albanien, Afghanistan, Sri Lanka... Listan kan göras ännu längre.
Ni går i en klass med människor från olika delar av världen. Men hur gör ni för att träffa svenskar?
– Ja, jag vet inte hur man ska träffa svenskar, säger Issam Kaspo.
– Det är svårt med språket om man inte träffar svenska elever, säger Ilham Mahmood.
Någon föreslår att gymmet är ett bra ställe.
"Ibland förvånas jag över mig själv. Att jag skriver och pratar ett nytt språk trots att jag inte varit här mer än ett och ett halvt år."
Citatet ovan är från texten som Najat Yacoub skrivit. Uppgiften skulle skrivas på svenska men också på elevens hemspråk. För Najat Yacoubs del är hemspråket arabiska.
– Det är inte bara att översätta. Man måste ändra alla uttryck, säger hon.
Leen Almatar håller med:
– Ja, uttrycken måste ändras så att det passar för svenskar att läsa.
Språkintroduktionsprogrammet finns för att förbereda nyanlända elever, förbättra elevernas svenska innan de börjar på ett av de andra gymnasieprogrammen. I sina texter beskriver eleverna livet i det gamla hemlandet. Hur de förberedde sig för nationella prov, men också hur skolor bombades sönder och samman eller stängdes på grund av kriget.
– Det var jobbigt att börja om här i Sverige, säger Fadi Gergis.
– Det är svårt att läsa andra ämnen när man inte kan språket. Som att läsa NO och SO på ett nytt språk, säger Najat Yacoub.
– Ofta är det så att man har kunskapen redan, men inte på svenska. Och att man inte riktigt vet hur man gör för att lära sig ett nytt språk, säger Ilham Mahmood.
– Jag skulle ha gått andra året på universitetet nu, om inte kriget hade kommit, säger Issam Kaspo.
– Men samtidigt... Vi kanske förlorar tre år, andra förlorar sina liv, säger Waseem Jalbout.
Hur var det att behöva gå tillbaka och återuppleva vad ni upplevt när ni skrev?
– Det var jobbigt att tänka tillbaka, minnas alla känslor och alla kompisar. Det känns som att man bara vill gå vidare och glömma vad man varit med om, säger Issam Kaspo.
– Och så var det svårt att veta vilka detaljer som var viktiga att ta med. Det är ju så mycket man har varit med om, säger Najat Yacoub.
Läser man deras berättelser förstår man vad de syftar på. Batoul Korkis beskriver hur Syrien plötsligt förändrades och blev ett blodigt land där ingen vågade säga eller göra något. Issam Kaspo berättar om rädslan att bli kidnappad. Ilham Mahmood var rädd för att bli bortgift eller tvingas in i barnarbete. Najat Yacoub ville slippa leva kind mot kind med döden. Waseem Jalbouts vardagsrum fylldes med damm och krossat glas sedan en bomb slagit ner alldeles intill. Fatima Alahmad smugglades i en lastbil som var så fylld med människor att det var svårt att andas. Leen Almatar beskriver hur tur hon hade att de hittade en bra smugglare, med en stor båt. Fadi Gergis åkte till Grekland i botten på en buss, i ett kolsvart rum som han liknar vid en grav.
Hur vill ni att de som läser era texter ska ta emot dem?
– Jag vill att de ska reagera, säger Issam Kaspo.
– Ja, och att de ska vara ärliga men försöka förstå oss, även om de kanske inte tror på oss så vill jag att de ska respektera oss, säger Ilham Mahmood.
– Jag vill att de ska veta att vi inte kommer skada dem, säger Waseem Jalbout.
Den här skrivuppgiften var den sista som de åtta eleverna gjorde på språkintroduktionen. Till hösten börjar de gymnasiet på riktigt.
– Fast det kommer kännas lite konstigt, vi är ju flera år äldre än våra blivande klasskamrater, säger Najat Yacoub.
Leen Almatar känner sig äldre än så. Så här beskriver hon det i sin text:
"Migrationsverket behandlade mig som ett barn, med de visste inte att vi säkert åldrades tio år på grund av våra upplevelser."
Flera av eleverna berättar att det får dåligt samvete över att de är i säkerhet medan andra, som fortfarande är i samma situation som de var i, inte är det. Och för eleverna från Syrien är det svårt att ta del av rapporterna därifrån, både de som kommer via nyheter men också från släkt och vänner som fortfarande är kvar.
– Man vet att det blivit mycket värre, men ens vänner som är kvar säger att det blivit bättre. Men man vet att de ljuger för att man inte ska vara orolig, säger Leen Almatar.
– Min mamma har sina föräldrar kvar i Syrien. Hon gråter varje gång efter att hon pratat med dem eftersom hon inte kan hjälpa dem, säger Batoul Korkis
I sina texter riktar eleverna tacksamhet till Sverige för att ha tagit emot dem. Issam Kaspo avslutar sin text så här:
"Till sist vill jag tacka Sverige för allting. Tack för att ni tog hand om oss, tack för att det var ni."
LÄS MER ► Här kan du läsa elevernas texter