Ett uruppförande är när ett verk framförs för absolut första gången. Och det här upplever det unika att ges på tretton ställen under passionstiden i år. Eskilstuna är enda församling i Sörmland som gett sig på det svåra verket. Men det riktiga uruppförandet skedde 15 februari i Nacka och när detta skrivs har Johannespassionen i den här tappningen fortsatt till Sofia kyrka i Stockholm och Växjö domkyrka igår.
Men strunt samma, det är kanske av akademisk betydelse hur verket marknadsförs. Viktigast är att Oratoriekören med sin ledare ger sig i kast med helt nya tongångar av en av vår tids flitigaste kyrkomusikkompositörer. Sixten, med förflutet på orgelpallen i bland annat Härnösands domkyrka och Nidarosdomen i Trondheim, ägnar sig numera på heltid åt tonsättandet. För drygt tio år sedan kom hans En svensk Markuspassion, som väckte viss uppståndelse med en sopransolist som evangelist.
Den nya Johannespassionen är mera traditionellt uppbyggd kring bibel- och psalmtexter från passionshistorien. Evangelisten för texterna framåt och i två av de andra rollerna hörs Pilatus och Kristus. Dessutom har Sixten lagt in tre tekniskt svåra sopranarior, varav den sista är klangligt mycket vacker.
En passion är som ett slags stapelvara, där koraler, recitativ och arior följer slag i slag. Sixten bryter på intet sätt detta mönster och visst kan man ana att haft fader Bach i bakhuvudet – och om inte annat så har jag som lyssnar absolut Bach i åtanke - av och till i komponerandet. Han kallas ju för den femte evangelisten med sin odödliga musik när han berättar om Jesu lidande. Och som av en händelse råkade det vara Johann Sebastian Bachs 330-årsdag just i lördags. Så den som så vill kan se det nutida framförandet som en hyllning till föregångaren.
Men visst står Fredrik Sixtens nyskapelse självständigt vid sidan av Bach. Det är modigt och rätt att sätta ner en nutida tolkning på pränt. Tonalt är det bitvis melodiöst och vackert, vissa partier blir gråare och tråkigare.
Solisterna gjorde en god insats med absolut plus för Pilatus (Staffan Liljas). Hans röst bar väl ut i den inte alltför lätta akustiken i Kloster. Och hansa diktion. Tur att vi som kommit till den halvfulla kyrkan hade textblad att följa med i. Ty ofta blev det ganska grötigt, inte minst i sopranpartierna.
Mikael Stenbaek må särskilt nämnas för sin insats som Evangelisten. Perfekt och tydlig tenor, visserligen hjälpt av mikrofon då han varit kraftigt förkyld, som med schvung förde historien framåt.
Och så imponerades jag av Richard McGovern vid orgeln. Det är aldrig lätt att ackompanjera i ett stort verk med det instrumentet. Han underströk med sitt eminenta spel dramaturgin i den tunga berättelsen.
Fem skickliga blåsare från Stockholm spelade och Oratoriekören sjöng för brinnande livet. Körinsatserna är ganska begränsade i den här versionen till framförallt en serie koraler. Men i slutkören fick Eskilstunasångarna blomma ut under sin skickliga dirigent. Fredrik Sixtens Johannespassionen slutar med ljus och förhoppning över vad som komma i skall i form av uppståndelsen. Det fick kören fram med ackuratess.