Filmmusik vävs ihop med klassiska stycken, och de två världarna samsas om utrymme utan att någonsin krocka med varandra.
Det första som slår mig är valet av stycken. Stefan Säfstens ”Silence”, från början skrivet för kör, har omarrangerats speciellt för ikväll. Det uppenbara valet hade varit en maffig och bombastisk inledning för att fånga publiken. Istället får man något ensligt, sorgset men ändå vackert. Här har man inte valt den enkla vägen. Här låter man låter man musiken tala allvar.
Känslan hänger kvar. Under ”Romans ur Pastoralsvit” av L.E. Larsson är det knäpptyst i salen. Än en gång vägrar Musica Camerata hålla sig till det uppenbara, vilket också betalar sig. Det är svårt att inte tycka om, även om en del tillgänglighet offras genom det.
”Sentimental Romans No. 1 och 2” av Wilhelm Stenhammar följer upp på ett naturligt sätt. Per Enoksson kliver fram som solist, visar precis hur rutinerad han är med sin fiol, och lyckas hitta en stark dynamik mellan honom och de övriga musikerna.
Det stora skiftet kommer i och med två stycken av Nino Rota: ”Concerto Per Archi” och ”The Godfather (Love Theme)”. Båda två har något mörkt, vemodigt och makabert över sig och övergången från klassiskt till film känns helt naturlig. Saker blir för en stund kvittrande lättsamt genom musiken från Cinema Paradiso, innan skräckkänslan återkommer i och med temat till Alfred Hitchcocks ”Psycho”. Avslutningen kommer i form av ett ”Sällskapsresan”-medley, som lämnar mig förvirrad, men nöjd.