Andrew Canning är en mycket skicklig organist med fingertoppskänsla både när han sitter vid orgeln och när han sätter ihop sitt konsertprogram. De stycken han hade valt till denna konsert kändes väl avvägda med tacksam variation och kontrast. Att Bach hade en given plats i programmet var inte någon överraskning, men desto mer upplivande var det att höra både ragtime och modern musik av Philip Glass.
Inledningen med Processional march av Harold Nutt kändes förvisso klassiskt pampig och högtravande, precis så som en orgelkonsert bör ta avstamp. I kontrast till detta bjöds det sedan på betydligt mildare toner i den luftiga Bergamasca av Frescobaldi.
Ingen orgelkonsert kan anses komplett om inte J.S. Bach finns representerad på programbladet och här fick han vara med på ett hörn med några ganska typiska kortare stycken.
Så långt kändes det som en ganska traditionell orgelkonsert. Men sedan blev det mer spännande.
Läs hela artikeln i tisdagens papperstidning