Jag känner mig fortfarande nykär när jag kopplar in min strata i stärkaren och slår an på strängarna. Jag låter de där första tonerna klinga ut länge och djupt medan mitt hjärta resonerar i takt med frekvenserna som sköljer över mig. Sakta sjunker jag ned i en naturkälla av värmande hertz som mjukar upp min själ.
Det känns både som att unna sig lyx bortom pengar och som att helt enkelt komma hem igen, till ett landskap som är osynligt tills jag plockar upp gitarren. Så fort strängarna vibrerar materialiseras en technicolorfärgad Alice i Underlandet-värld ur ingenting. Jag kan bli rörd till tårar medan jag sitter och bara plockar fritt i ett par minuter. Inte på grund av min blygsamma förmåga att spela gitarr, utan på grund av de överväldigande vackra landskap som melodierna bjuder in mig i.
Detta har lett till att ju äldre jag blir desto djupare blir min ödmjukhet inför de musiker som spenderar större delen av sina liv med att sprida musikens magi. I många fall sker detta utan att musikerna någonsin kan försörja sig på sin passion, även om de känslor deras konst skapar inte går att räkna i pengar.
Det är inspirerande.
Tack för att ni finns.