Katalysator är en text som den tidigare musikjournalisten Kjell Häglund som Expressen publicerade nyligen. Där undrar Häglund bland annat om recensioner har devalverats till rekommendationer.
Den följande responsen spänner från allt mellan att musikkritiker har mist sin tidigare roll i och med bloggar, Spotify och andra sätt att hitta ny musik, till att i takt med att utrymmet för kritik har blivit mindre medan utbudet av musik bara ökar. Det är med andra ord endast det som kritiker tycker är värt att lyssna på som får utrymme.
Samtliga argument har sina poänger och jag har egentligen ingen direkt åsikt i frågan. Däremot så tycker jag efter tolv år som musikrecensent att det bara blir svårare att tycka till om något så abstrakt som musik. För någonstans handlar det ju i grund och botten om hur musiken får mig som lyssnare att känna mig.
En tanke är att framtidens recensioner inte borde utgå ifrån förhållningssättet bra kontra dåligt, utan från hur musiken påverkar mig som lyssnare.
Kanske är de unisona känslosvallande hyllningarna av vissa artister ett tecken på att det är just det paradigmskifte vi står inför.