Jag har absolut inget emot den musik som framfördes av Duke Ellington, Benny Goodman, Tommy Dorsey eller Lionel Hampton. Jag älskar fortfarande att höra Errol Garners stilla hummande som undslapp honom när han gillade det som hördes, och Ella Fitzgeralds och Billie Holidays fantastiska sång är fortfarande en lisa för själen. För att inte tala om Oscar Peterson, Louis Armstrong och Django Reinhardt.
Här finns också en röd tråd mellan alla dessa artister - de hördes allt som oftast
i Leif Andersson undersköna radioprogram "Smokerings", som innehöll swing och sweets för alla sanna musiclovers. En enda lång njutning som under sin glans dagar samlade lyssnare i stora delar av Skandinavien kring radioapparaterna.
Var gång jag försökte smyga in ett par nymodigheter och 60-talsfavoriter så tog det i regel tvärstopp. Pappa vill ha de mer mjuka harmonierna. Så här långt är det inom parantes sagt egentligen bara två låtar på 60-talet som faktiskt fått godkänt - Paul McCartneys "Yesterday" fick med beröm godkänt och Fleetwood Macs suggestiva "Albatross" föll också i god jord på en gång. Farsgubben är ornitologiskt intresserad så det kanske var titeln som gjorde sitt till för godkännandet, jag vet inte.
Allt har nu sin tid och snart är det kanske bara pappa, Woody Allen (du har väl inte missat "Radio days", trots att jag sagt till dig så många gånger) och jag som tycker att musiken från swingepoken borde ha en självklar plats i radion. Om det nu inte får plats i programtablån så kanske det är dags att starta ett P 5.