Om du INTE har sett det fenomenala musikdramat "Whiplash" vill jag utfärda en spoilervarning för det som följer i denna krönika.
Damien Chazelles Oscarsbelönade film är en stark rulle om att kliva utanför bekvämlighetszonen för att främja den personliga utvecklingen. "Whiplash" är baserad på Chazelles egna upplevelser som ung jazzmusiker och den ångest han upplevde på grund av den tävlingsanda som rådde inom hans highschool-band.
I filmen följer vi trummisen Andrew Neiman som går första året på ett fiktivt musikinstitut. Där värvas han av läraren Terence Fletcher som leder skolans bästa band. Neiman blir snart varse om att Fletcher styr sina musiker med extrem järnhand och förväntar sig total perfektion.
Filmen ställer således frågan: hur långt är både lärare och elev villiga att gå för att skapa en legendar?
För den sadistiske Fletcher (J.K. Simmons fick en Oscar för sin gestaltning) och Neiman (spelad av Miles Teller) har, trots deras förvridna relation, ett uppenbart utbyte av varandra.
När Neiman till slut själv tar över Fletchers roll, och pressar sig själv till det yttersta... då snackar vi djupt rörande magi.