Det är ofta de där oväntade musikupplevelserna i mindre format som man minns och njuter av i resten av sitt liv. Det handlar om få, exklusiva ögonblick som sällan föregås av särskilt höga förväntningar.
Det kan var när man ser en stjärna födas, eller som när soul- och bluesartisten Johnny Rawls från Memphis gästade Royal i Eskilstuna på fredagskvällen: man vet att artisten på scenen bjuder på något som snart inte kommer att finnas längre.
Johnny Rawls är kanske inte känd som sina genrekamrater, Otis Clay, Tyrone Davis eller de sedan länge bortgånga giganterna Marvin Gaye och Sam Cooke. Men Johnny Rawls är absolut hör- och sevärd, och som han sa själv, han är en av de sista soulsångarna i sitt slag som finns kvar.
- Och jag är den yngsta av oss och jag kommer att hålla igång det!
Det Johnny Rawls gjorde på Royals scen var att skapa närvaro och sväng. Det var glest med publik, och bandet, Top Dogs, hade inte riktigt lyckas värma upp den
Men när Johnny Rawls kom upp på scenen tillsammans med utmärkta blåssektionen The Forlorn Blues Horns hände något.
Johnny Rawls bjöd förutom på soft men dansant, soul på en lektion i hur man skapar sväng och dynamik på en scen. På fem minuter hade han, genom att hålla nere volym och intensitet förvandlat Top dogs, ett förvisso tajt men lite stelt och gubbigt soul- och bluesband, till en väloljad glädjemaskin som fick publiken att dansa. Johnny Rawls spelade på bandet som ett instrument så att det sjöng lika bra som han själv.
Redan efter två låtar hade Johnny Rawls överbryggat alla barriärer mellan sig själv och publiken. I låten "Yes" klev han ner från scenen och dansade och sjöng tillsammans med publiken, och sedan annekterade han våra själar och tog dem med på en resa till Mississippi som varade i en dryg timme.