När jag tänker på livespelningar är det ofta grandiosa, maffiga shower som tankarna far till. En sammansmältning av ljud och ljus – ett stormigt energiutbyte mellan artisterna och publiken. Duon Hemligheten går tvärtemot den sinnesbilden och ställer sig glatt i bakgrunden, för att lättare få tankarna att vandra.
Till sin hjälp har de, utöver sina egna röster, dels cello och fiol, dels en vibrafon. Med de verktygen spinner de långsamma, spontana verk som ofta känns mer som improvisationstäta sagor än något annat.
Folkmusiken är en viktig del av receptet här, och det trolska och vilda i den genren har kultiverats noga. Med suddigare gränser går det också lättare att röra sig över den musikaliska kartan, vilket de också tar fasta på: Vi börjar på Irland, bland grönska och porlande vatten, genom en låt hämtad från musikalen Riverdance.
Härifrån tas vi tillbaka till Sverige, och i stället börjar det spelas det upp bilder av skogar, mylla och obygd, när duon ger sig in i en tonsatt dikt av Bo Bergman. Tankespåret fortsätter till Balkan via en omtolkad, traditionell låt från halvön, och så håller det på. Musikerna själva verkar vara insvepta i låtarna, och har ibland lite svårt att navigera sig genom de scener som de målar upp.
Vissa gånger försöker de rentav för hårt, som i egenkomponerade For the Ocean. Här har inspiration hämtats från havet, och det är ett av de få tillfällen under kvällen där jag måste aktivt koncentrera mig för att hänga med.
Kanske låter allt prat om sinnesbilder och associationer pretentiöst, men jag kan ärligt säga att det kommer naturligt. Det sitter i byggstenarna – instrumenten och hur de verkar tillsammans, musikernas försynta framtoning, en liten lokal med en stor akustik. Alltsammans skapar en trivsam, mysig atmosfär med sköna, dunkla undertoner.