I höstas fyllde jag 50 år och fick en natt i ett björngömsle. Den bästa present jag någonsin fått skulle det visa sig.
Jag kontaktade Håkan Vargas som är en känd natur- och björnfotograf för att boka bästa tänkbara datum. Håkan driver Vargas Vildmarkslodge, tillsammans med sin fru Eva och de har verksamheten i Alfta finnskog 3,5 mil sydväst om Bollnäs i Hälsingland.
– I juni är det parningstid och då är det antingen full fart på björnarna eller helt dött. Senare på sommaren äter de blåbär och då har de större ytor att röra sig på. Månadsskiftet mellan, juni - juli är bästa tiden för att få se björn och då är nätterna som ljusast också, förklarar, Håkan Vargas över telefon.
Första juli klockan halv sex på kvällen kliver jag in i björngömslet efter en kortare vandring på björntrampade stigar i hällregn. Det har nu gått ett halvår sedan jag talade med Håkan och bokade gömslet.
– Björnarna är som vi. Om det regnar och blåser lägger de sig gärna under en gran och väntar på bättre väder, viskar Håkan Vargas.
I gömslet finns det plats för åtta personer plus guide som alltid är med i gömslet, vi är bara sex, inklusive Håkan. Alla har tillgång till ett fönster, hål för kamera och en säng.
Strax hör jag korpar som närmar sig.
Att sätta sig i ett björngömsle och tro att man ska se björn är inte helt rätt. Björnarna är vilda och det behövs en hel del tur för att få syn på dem. Även om Håkan Vargas lagt ut diverse godsaker som havregryn, melass och frukt.
Jag har bara en önskan: att få se korpar på nära håll, allt annat är bonus.
Korparna sätter sig i den torra tallen, trettio meter från gömslet och jag får bilden jag önskade.
Nu är jag nöjd och det har bara gått en timme.
Vi samtalar viskande och Håkan svarar på våra frågor. Han har många års erfarenhet av att fotografera björn och har arrangerat sådana här upplevelser i tio år. Håkan berättar om olika björnar han mött och om första natten i gömslet, när tv-kanalen, BBC var med och filmade.
– Vi tappade räkningen vid nio björnar, det blev verkligen en succé minns Håkan.
Sedan dess har björnstammen sjunkit. Vid den senaste inventeringen var det 35 procent färre björnar än vad man trodde. Nu har kvoten på björnjakt halverats, men fortfarande skjuts cirka 25 björnar om året bara i Gävleborg. En alldeles för hög siffra enligt Håkan.
Håkan och Eva Vargas är engagerade i björn- och vargdebatten i Sverige och de måste skydda och bevaka djuren och skogen runt björngömslet. Skogsavverkning och jakt är hela tiden ett hot för verksamheten. I Sverige finns totalt cirka fem aktörer som arrangerar björnskådning.
– En björn! Viskar min fru Susanne och pekar ivrigt.
Den bara står där. Var kom den ifrån? Det är en stor hanne och den har valt att komma samtidigt som solen bryter fram efter en intensiv regnskur. Avståndet är kanske 40 meter.
Hjärtat rusar och jag får både björnfrossa och ståpäls.
Kameran smattrar och vi följer jättens rörelser. Han hittar lite godsaker, men är hela tiden på sin vakt. Plötsligt ger han sig i väg, men efter cirka tjugo minuter är han tillbaka igen. Slutligen så ger han sig av för gott.
Upplevelsen är magisk. Tänk att vi fick se en björn också. Jag får nästan nypa mig i armen.
Eftersom björnhannar kan döda björnungar så är chansen ganska liten att vi ska få se honan med sina tre ungar. Vi är mer än nöjda.
– Senast björnen var framme vid gömslet var klockan halv ett på natten och innan dess hade det varit helt dött två nätter. Björnen är nattaktiv så det är mycket ovanligt att de kommer fram så här pass tidigt på kvällen, viskar Håkan glatt.
Vid niotiden äter vi vår middag och Håkan kokar te. Det smakar otroligt gott med lite mat efter upplevelsen.
Håkan räknar ut att han tillbringat ett år och två månader i gömslet sedan de byggde det för tolv år sedan.
Gömslet rymmer både sängar och mulltoa och det är lagom varmt. Stolarna vi sitter i är vanliga kontorsstolar, jag med mina 186 cm kan stå rak utan problem så det är väldigt bekvämt. Man kan turas om att sova om någon behöver vila.
Jag vill inte sova, jag vill uppleva tiden i gömslet fullt ut och plötsligt är det dags igen. Klockan har hunnit bli några minuter över elva på kvällen när en hona med sina tre fjolårsungar gör entré.
Hon är så vacker och ungarna så fina.
Kameran klickar på, men jag försöker verkligen att ta in det jag just upplever och jag tror jag lyckas. Ögonen tåras och jag har lite svårt att ställa skärpan för en stund.
Just nu och just här får jag den bästa naturupplevelsen jag någonsin varit med om.
Honan stannar tillräkligt länge för att vi ska kunna fotografera och njuta av hennes närvaro. Hon är hela tiden på sin vakt och ser sig om och vädrar. En unge är mer nyfiken och orädd än de andra och gör större lovar på egen hand. Plötsligt är ungen så pass nära att jag inte kan ställa skärpan på den. Jag ser hur fuktig pälsen är och hur den blänger mot oss.
– Hade de känt lukten av oss eller hört oss så skulle de aldrig komma fram, men ljudet från kameran är inget som stör dem, viskar Håkan.
Vi hör hur de kommunicerar med en slags grymtande, morrande och lite gnyende läten.
Plötsligt ställer de sig upp på bakbenen och tittar inåt skogen. Jag förstår honans oro, hannen kan inte vara långt borta.
– Om björnhannen har parat sig med honan så dödar han inte ungarna. Därför parar hon sig med fler olika hannar för att öka möjligheten till ungarnas säkerhet, förklarar Håkan.
Kanske är det därför honan törs komma fram, men säker är hon inte.
När hon slutligen tar med sig ungarna och lufsar iväg så förstår jag vad jag varit med om. Jag har sett björn i det vilda. En stor hanne och en hona med tre fina ungar.
På morgonen vandrar vi tillbaka till bilarna. Vi är fortfarande tysta och viskar. Det här nämligen hänt att björnar har korsat stigen på tillbakavägen och mycket riktigt så ser vi färska spår på flera ställen efter stigen.
Tillbaka på Vargas Vildmarkslodge har Eva Vargas tänt brasa i kaminen och tänt ljus. Nu bjuds vi på finaste hotellfrukost och samtalen kretsar naturligtvis om björnar och nattens upplevelse.
Vi kommer på oss själva att vi fortfarande viskar, trots att vi jublar inombords.