Bara några timmar ifrån semester, som sedan följs av min andra föräldraledighet, tänker jag tillbaka på tiden hemma tillsammans med min första dotter.
Såhär i efterhand inser jag hur det var ett tillfälle för mig att skaka av mig den där åkomman som få av oss verkar undslippa. Jag snackar naturligtvis om att bli "vuxen".
För det blev snabbt uppenbart att jag också hade drabbats. Fastän jag trodde att jag var immun. Den satt som en skjorta, korrekt och stel av konformistisk stärkelse som såg till att hålla mig i schack.
Så fort jag hade identifierat symptomen började saker och ting hända.
Plötsligt sjöng jag högre medan jag spatserade runt därhemma, blev spralligare och framförde korta spontanskådespel till övriga familjemedlemmars förtjusning (intalar jag mig). I lekparkerna klättrade jag omkring barfota på lekställningar och lekte tittut, och gungställningen användes till armgång mellan det att jag gav lilltjejen fart.
Glädjen i mitt liv fördjupades.
Tack vare min dotter insåg jag att den där primaten som människan härstammar ifrån finns kvar därinne, och att den vill ut och leka.
När det nu är dags att vara "ledig" med båda mina döttrar ser jag, och min inre apa, fram emot allt som väntar.
Denna gång är jag mindre vuxen, men mogen, och bättre förberedd:
För att vara förälder handlar uppenbarligen mer om det man lär sig än det man lär ut.
Fotnot: Soundtrack till denna krönika är självfallet Navid Modiris låt "Den inre apan".