"Jag hade nästan aldrig varit i en skog tidigare. Jag tycker inte om när det smäller eller när folk skriker, så egentligen har jag utsatt mig för allt", berättar Jenny Amcoff.
I ett skogsparti vid Dammgruvan i Nyköping står en terrängbil parkerad. Jenny Amcoff och Cecilia Olsson är kamouflerade i miljön vid en första anblick, men ett smittsamt skratt hörs. De packar ur terrängbilen, tar ut isolerkärl och vattendunk. Mellan raderna under deras samtal blir motivationen påtaglig. Ett driv. Jenny Amcoff drar upp den militärmönstrade jackärmen. Frågan "Hur svårt kan det va?" är tatuerad på hennes högra underarm.
– Den har pushat mig att göra det här. Den pushar mig i allt, säger hon.
Över axeln hänger en AK 4. Den användes flitigt under den grundläggande soldatutbildningen för frivilliga, GU-F, som Jenny Amcoff slutförde tidigare i höstas. Hon berättar att de två veckorna var väldigt roliga, men också väldigt tuffa.
– Jag gick in med ett öppet sinne och förstod att jag inte kunde föreställa mig innan hur det skulle vara. Man klarar mer än vad man tror, så är det. Det finns inte tid att tänka eller känna efter, man bara gör. Men på kvällarna somnade man på en sekund.
Efteråt kom en annan slags trötthet.
– Jag sov nästan hela veckan därpå, säger hon och skrattar.
Till vardags driver Jenny Amcoff en skönhetssalong i Nyköping. I maj nästa år är det dags för den två veckors långa befattningsutbildningen för att kunna bli fältkock i Hemvärnet.
– Jag fick höra att det behövdes fältkockar och min mun svarade ja automatiskt på frågan. Jag gillar att laga mat, mycket mat. Min man brukar säga att jag lagar mat för ett helt kompani, så det här passar mig väl utmärkt.
Jenny Amcoff har tidigare tänkt att det skulle vara kul att gå med i Hemvärnet, men inte haft tid. Nu när sonen är åtta år kände hon att det var dags.
– När jag får en idé så gör jag det bara. Man måste prova för att veta. Det är inte så mycket att grubbla över. Men jag hade nästan aldrig varit i en skog tidigare. Jag tycker inte om när det smäller eller när folk skriker, så egentligen har jag utsatt mig för allt. Det finns bara ett sätt att ta tag i saker och det är att göra det. Klarar andra det så ska väl jag kunna klara det.
Cecilia Olsson vill vara med i Hemvärnet så länge hon orkar.
För Cecilia Olsson, som till vardags jobbar som undersköterska, är det inte första gången hon är med i Hemvärnet, då hon tidigare varit signalist. När barnen blev vuxna kände hon att det var dags igen, men den här gången som bandvagnsförare. Fordon och att köra i skogen lockade.
– Det är vanvettigt roligt att köra bandvagn. Det är känslan när man sitter i den, får dra iväg ut i skogen och känna att det är långt uppför och nedför och att man klarar det. Jag tänkte säga att det får mig att känna eufori, men det kanske är att ta i lite. Men man blir jätteglad. Jag känner att jag har hittat rätt. Definitivt, säger Cecilia Olsson.
Glädjen i ögonen är påtaglig när hon berättar. Men Hemvärnet betyder mer än så för henne.
– Man får lära sig hur viktigt det är att man tar hand om varandra. Man ska se till att alla hinner med och att vi inte är starkare än den svagaste länken i kedjan. Det har man nytta av annars också. Man ska inte vara så hård och se till att man hjälper varandra, säger hon.
Jenny Amcoff instämmer nickande.
– Det är härligt att vara en del av något värdefullt och att man jobbar tillsammans, säger hon.
De båda nämner det härliga i att det är så blandade yrkesgrupper i Hemvärnet. En annan sak de båda är säkra på är att fortsätta.
– Jag vill vara med så länge jag orkar, säger Cecilia Olsson.
"Den har pushat mig att göra det här. Den pushar mig i allt", säger Jenny Amcoff om tatueringen på armen.
För Jenny Amcoff och Cecilia Olsson innebär engagemanget i Hemvärnet en blanding av tuffa utmaningar och glädje.
Cecilia Olsson och Jenny Amcoff.