– Det häpnadsväckande är att det här behöver göras. Det finns en kronisk felprioritering i sjukvården där man missar enkla och viktiga saker, säger Carl Otto Schell, överläkare vid Nyköpings lasarett, om sin forskning.
Förutom arbetet som läkare på sjukhuset är han doktorand vid Karolinska institutet. Där forskar han om vad som bör göras för att hjälpa patienter som är kritiskt sjuka, alltså i ett akut livshotande tillstånd – och om och om vad som är viktigast att vården gör rätt.
Det handlar om grundläggande vårdinsatser, som de flesta som jobbar inom vården egentligen känner till. Som att se till att patientens luftvägar är fria och att patienten ligger på ett sätt så att hen kan andas. Eller att ge syrgas vid syrebrist.
Carl Otto Schells forskning visar att dessa till synes självklara saker inte alltid görs.
Nyligen har han tillsammans med kollegor från hela världen enats om en minsta acceptabel kvalitet vid kritisk sjukdom – en lista på åtgärder för att först upptäcka de kritiskt sjuka och sedan ge akut behandling.
Insatserna gäller alla kritiskt sjuka patienter, oavsett diagnos. Och att de kan användas på sjukhus i hela världen. Att läkare från en lång rad länder på alla kontinenter är överens är ett stort framsteg, betonar Schell.
– Det stora är att vi har fått en konsensus om att det här är något urviktigt. Det är ett stort steg för att dessa åtgärder inte längre ska kunna falla mellan stolarna.
För även om sjukvården fungerar olika bra i olika länder, och tillgången på resurser varierar stort, finns samma grundproblem överallt, enligt forskaren: Problem med prioriteringar och om att grundläggande insatser därför missas.
– I sjukvården i dag kan vi göra massa bra saker för våra patienter. Men vi kan vara svagare på att skilja ut vad av detta som är ”bra”, vad som är ”viktigt” och vad som är ”jätteviktigt”. Detta gör att dödsfall som kan förebyggas med väldigt enkla medel ibland inte gör det.
Samtidigt som stora och dyra satsningar kan göras, missas det basala.
– Vi har tittat på sjukhus i Malawi nyligen där vi ser att 90 procent av de patienter som har syrebrist inte får syrgas, eller att hälften av dem som är medvetslösa ligger placerade på ett sätt så att de riskerar att inte kunna andas och dö – där det handlar om att vända på patienten, säger han.
Även i Sverige finns det problem med prioriteringar i vården, menar han, även om basal vård av kritisk sjukdom blivit mycket bättre på senare år.
Fokus riskerar även här att hamna fel, på mer komplicerade detaljer i stället för på grundläggande saker. Det gäller även vid uppföljningar, enligt Carl Otto Schell.
– Det ingår inte i vårt automatiska tänkande inom vården i Sverige, att fråga sig "hur var det egentligen med luftvägen för den här patienten som det inte gick bra för”. Sökarljuset är ofta på andra ställen.
Varför det blivit så är även det en fråga för forskningen. Men Carl Otto Schell tror att det kan bero på att det uppfattas som mer spännande och prestigefullt att fokusera på det senaste och mest avancerade inom vården.
– Det som är basalt uppfattas ofta inte som så sexigt. Varken inom professionen, industrin eller vetenskapen brukar man visa så stort intresse för det som känns självklart, säger Carl Otto Schell.
En annan anledning kan vara att vården är organiserad efter medicinska specialiteter. Även det gör att fokus hamnar på att utveckla nya och avancerade saker, snarare än det grundläggande. För när det gäller att ta hand om kritiskt sjuka handlar det om åtgärder som alla i vården bör känna till, från undersköterskor till överläkare, enligt Carl Otto Schell.
Med den lista som han och hans kollegor nu tagit fram kan sjukhus världen över checka av om de arbetar rätt med kritiskt sjuka patienter. Därmed finns ett verktyg som har potential att rädda många liv. Det var också en av anledningarna till att han valde att forska på just detta.
– När man ska gräva ner sig i ett forskningsområde så är det motiverande att göra det där det gör stor skillnad, säger Carl Otto Schell.
Att frågorna om kritiskt sjuka hamnat i fokus just nu beror inte minst på coronapandemin, tror han. Men egentligen var de lika relevanta före pandemin, eftersom kritisk sjukdom orsakar många dödsfall.
– Vi har ropat i öknen i snart tio år. Plötsligt så lyssnar världen.