När valparna kom till Tovetorp i våras var de små och keliga. Ett halvår senare hade de blivit stora och keliga.
Och det var faktiskt det som har förvånat doktoranden Christina Hansen mest hittills. Att även vargarna var så sociala med människorna.
– De blev lika glada som hundarna när vi kom in. De viftade på svansen och kom fram och slickade oss i ansiktet.
Forskningen som bedrivs på Tovetorp mellan Nyköping och Björnlunda handlar om att ta reda på mer om hundens beteende genom att jämföra den med sin förfader vargen.
– Frågan är hur hunden har påverkats av domesticeringen, säger Christina Hansen.
Ännu återstår många timmars filmmaterial att analysera och ytterligare iakttagelser på valpar innan de kan säga något säkert. Men efter att ha levt med varg- och hundvalparna nästan dygnet runt i ett halvår har Christina Hansen och de andra forskarna ändå gjort vissa iakttagelser av skillnaderna mellan hunden och dess förfader.
Exempelvis blir vargarna vuxna snabbare, medan hundarna behåller sina valpiga drag längre. Det märks både på deras beteende och på deras fysiologi.
– Det märktes nästan över en natt, de växte och fick längre ben och längre nos och blev mer vuxna.
Hundarna däremot behåller sin lekfullhet hela livet.
– Det kan vargarna inte göra. När de är ute och jagar är det avgörande att alla gör det de ska, det finns ingen plats för lek. Hundarna är valplika hela sitt liv.
Vargarna var också bättre problemlösare, medan hundarna hellre satte sig och väntade på att en människa skulle komma till hjälp. I ett försök släpptes en valp in ensam i ett rum. Medan vargvalpen började med att undersöka hela rummet och ta reda på var det fanns möjlighet att ta sig ut satte sig hundvalpen vid dörren och ylade.
Skillnad märks också i deras sätt att kommunicera med varandra. Vargarna har ett mer varierat sätt att kommunicera, de morrar exempelvis på fler olika sätt än hundvalparna och de har mer fysisk kontakt med varandras ansikten.
Hundarna däremot verkar tyda människornas språk mer, de tittar på människorna och försöker tyda ansiktsuttryck och verbalt språk.
Trots att vargarna var keliga och sociala handlar det om vilda köttätande djur och forskarna tog vissa mått av försiktighet. När vargarna blev större gick de aldrig in ensamma till vargarna.
– Så här i efterhand kan jag säga att det inte behövdes. Vi har aldrig sett någon form av aggression bland vargarna mot oss människor, säger Christina Hansen
– Inte från hundarna heller.