Dagen efter rånet har Nilufar Hoque ont i huvudet. Hon är illamående och har ont i både arm och knä. Men hon måste jobba, det finns ingen annan som kan ta hand om butiken.
Hon var ensam i butiken vid rånet. Vid halv fyra kom en maskerad man in, med en pistol i handen. Nilufar trodde först det var någon som ville skoja med henne och förstod inte situationens allvar.
– Jag försökte dra av honom maskeringen över ansiktet, men då blev han arg och slog mig i huvudet med pistolen. Han slog mig på armen och benet också, och tvingade ner mig över kassan och befallde att jag skulle öppna den.
Men kassan var låst, och nyckeln en bit bort. När hon berättade att kassan var låst släppte rånaren henne och sprang från platsen. Nilufar ringde sin man som snabbt kom dit, och när han kommit ringde de polisen.
Om inte hennes mamma hade varit på besök hade hennes tvååriga son varit i butiken vid råntillfället.
– Jag kunde inte sova på natten efter rånet. Jag låg och höll om min son. När jag var tre år blev min pappa mördad vid ett rån i mitt hemland Bangladesh. De sköt honom för att han sett rånarnas ansikten. Min son är ungefär lika gammal som jag var då, säger hon.
Hon får tårar i ögonen och vänder sig bort.
– Jag måste finnas här för mitt barn. Han ska inte gå igenom samma sak. Efter att rånaren slagit mig i huvudet föll magasinet ur pistolen, men han märkte inte det, och tryckte på avtryckaren flera gånger. Jag trodde han skulle döda mig.
Magasinet hittade Nilufar dagen efter rånet, under en hylla. Polisen kom och hämtade den senare under dagen.
Men Nilufar Hoque är ledsen och uppgiven, hennes lilla butik har tidigare drabbats av krossade rutor och snattare. Då kom ingen polis, och hon är besviken.
– Jag tror det trappas upp, när de ser att de kan komma undan med att krossa glas eller stjäla utan att polisen kommer.
Varje gång Nilufar Hoque hör ett ljud vid dörren blir hon rädd.
– Jag tror att det ska komma in en ny rånare. När en ny kund kommer in blir jag rädd, igen och igen, säger hon.