Historien om Studsvik – del 2: Bombplanerna

En del av historien om Studsvik och den svenska kärnkraften innefattar Sveriges planer på en egen atombomb. Förberedelser skedde bland annat på Studsvik.

29 maj 2017 12:25

[fakta nr="1"]

Den socialdemokratiska regeringen var djupt involverad i drömmarna om kärnkraften och bolaget Atomenergi som bildades 1947 ägdes till största delen av staten. Atomenergi skulle utveckla kärnkraften som energikälla.

Men bolaget arbetade också med planerna på en egen atombomb. Det var inget det talades högt om, inte ens bland de anställda. Och definitivt inte på de informationsmöten som hölls för oroliga Tystbergabor inför byggandet av det som skulle komma att kallas Atomstaden. Men flera av de anställda visste vad som pågick. Svenska regeringen ville hålla dörrarna öppna för att skapa en egen bomb och det bidrog till det som kom att kallas den svenska linjen.

Det var mycket hysch-hysch kring det

För en atombomb behövs antingen höganrikat uran, uran 235 som var det aktiva ämnet i Little Boy som sprängdes över Hiroshima, eller plutonium 239 som i bomben Fat Man som sprängdes över Nagasaki. Höganrikat uran var dyrt att få tag på och svårt att framställa. Men med en reaktor som går på tungvatten kan vanligt uran användas, något som det fanns gott om i Sverige, och i processen bildas plutonium som både kan användas som kärnkraftsbränsle och till en bomb.

Alltså riktade Sverige in sig på att bygga tungvattenreaktorer, som R1 i Stockholm. Jan Flinta i Nyköping hade börjat sin karriär redan 1943 på Försvarets forskningsanstalt varav en del några år senare knoppades av till bolaget Atomenergi AB för att minska de synliga kopplingarna mellan kärnkraft och atomvapen. Samarbetet var dock tätt de två verksamheterna emellan och när Jan Flinta följde med över till Atomenergi forskade han bland annat på jonkällor.

– Atomenergi ville utveckla en bomb, men det var inte officiellt. Då behövde man kunna en del om kärnkemi och kärnfysik.

USA insåg att flera länder jobbade med att utveckla både egen kärnkraft och egna atombomber. Och när FN:s första Genève-konferens, Atoms for Peace, hölls 1955 jobbade man för överenskommelser för fredlig användning av kärnkraften. USA delade med sig av sin kunskap och fick samtidigt insyn i andra länders utveckling på området.

Detta möjliggjorde köpet av R2 som tillverkades i USA och som skulle drivas med vanligt vatten och höganrikat uran som importerades från USA. Och med på plats vid starten fanns alltså två amerikaner.

Men den svenska linjen med tungvatten levde vidare. Vid sidan av experimenten med R2:an fick Hans Tomani uppdraget att designa en tungvattenreaktor, RX. Den var mycket större och det visade sig bli för krångligt så projektet blåstes av.

Atomenergi ville utveckla en bomb, men det var inte officiellt

Det gjorde däremot inte den svenska linjen och planerna på en egen bomb. Regeringen ville ha handlingsfrihet och forskningen fortskred så att möjligheterna att bygga en bomb inte avskrevs. Ute i Studsvik gjordes experiment där atomernas sammansättning undersöktes för att kunna förutse hur en atomexplosion skulle gå till, så kallad spektralanalys.

Nyköpingsbon Hans-Göran Thorén blev sekreterare i säkerhetskommittén för planerna på en ny, stor tungvattenreaktor. Den skulle placeras i Marviken, på Vikbolandet, och syftet med den var att producera plutonium.

– Det var mycket hysch-hysch kring det, berättar han.

Det var inget han kunde prata om hemma eller utanför arbetet.

– Vi fick skriva på avtal om sekretess, papper på att vi inte skulle yppa något.

Jan Flinta, som flyttade ner till Studsvik 1961, var också med och utvecklade Marvikenreaktorn.

– Den byggdes för att utvinna plutonium, men det var aldrig uttalat då.

Studsvik blomstrade

Även bland bränsletesterna på R2:an genomfördes särskilda experiment som syftade till att förbereda plutoniumtillverkningen i Marvikenreaktorn.

Regeringen var pådrivande i forskningen om en bomb, men det fanns motstånd. Socialdemokratiska kvinnoförbundet, med bland andra Inga Thorsson, Nancy Eriksson och Agda Rössel, var motståndare till en bomb från början. Ingenjörerna i Studsvik stötte på dem vid olika tillfällen och de bör ha varit skickliga diplomater för både Hans Tomani och Hans-Göran Thorén minns dem som både charmerande och pålästa.

I övrigt rådde politisk enighet om satsningen på kärnkraft och staten stod för finansieringen av Atomenergis verksamhet. Den rådande bilden var fortfarande att kärnkraften skulle generera så mycket till samhället i form av närmast outtömlig energi att det skulle betala sig. Flera forskningsreaktorer byggdes ute i Studsvik. Utöver R2, byggdes bland annat den lilla R2-0 i samma bassäng.

Verksamheten i Studsvik blomstrade.

Bränsle testades, material provades och medicinska isotoper producerades. I R2:an gjordes tester som visade hur hårt ett stort kärnkraftverk kunde köras. Verksamheten i Studsvik kom att bli världsledande på att testa kraftreaktorbränsle och världsmästaren själv var Hans Tomani som mot slutet presenterades som "Mr R2".

– Det blev mitt livs verk, säger han.

Utöver R2 och R2-0 byggdes även de mindre reaktorerna R0, FR0 och Zebra.

– Under en period fanns fem forskningsreaktorer på ett område stort som en fotbollsplan, säger Hans Tomani.

1963 arbetade över 800 personer i Studsvik och 1975 över tusen. Men tiderna förändrades och synen på kärnkraft med dem.

Planerna kring Marvikenreaktorn sprack. Därmed dog den svenska linjen och planerna på atombomb med den. Det kan ha varit bombförberedelserna som gjorde att projektet blev för komplicerat och därmed för dyrt.

– Jag tror man siktade för högt med Marviken, säger Jan Flinta.

Dokument

När det som en gång var Studsviks flaggskepp, forskningsreaktorn R2, monterades ner för två år sedan publicerade SN ett dokument över företaget och reaktorn som delar av den svenska kärnkraftshistorien. När Studsvik i dag, måndag, firar 70-årsjubileum återpublicerar vi berättelsen.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Annika Clemens