Tufft på IVA: "Det händer att vi inte klarar patienter"

Lasse Olofsson, IVA-sjuksköterska på lasarettet i Nyköping, tar oss med en vanlig dag på sitt intensiva jobb. "Det har aldrig varit så här mycket att göra."

Lasse Olofsson är intensivvårdssjuksköterska sedan 24 år.

Lasse Olofsson är intensivvårdssjuksköterska sedan 24 år.

Foto: Carina Holm

Nyköpings kommun2020-04-04 14:15

– Det är klart att det här med att jobba på intensiven det passar inte alla. Det kan vara väldigt lugnt och sen plötsligt så blir det tufft, och då måste man klara att gå från 0 till 100, säger Lasse Olofsson.

Han jobbat på intensiven i 24 år. Han har sett kollegor komma in, men som insett att det inte var rätt plats för dem. Här får man både se hur patienter timme för timme, dag för dag sakta återhämtar sig - samt hur livet snabbt rinner ur några. 

– Då måste man klara att gå från 0 till 100, säger Lasse Olofsson.

När patienterna kommer till IVA klarar de inte att andas själva. Den 21 procentiga syrehalten i luften räcker inte. Inte ens syrgasmasken duger. Luftvägarna är så inflammerade att man behöver 40-, 50- eller till och med 90 procentigt syre - och stora mängder smärtstillande. Patienterna sövs i dagar, ibland veckor - eller ännu längre. Men det räcker inte alltid.

– Det händer att man inte klarar patienter. Men då har man gjort allt man kan, säger Lasse Olofsson.

07:00 blev Lasse inringd på fredagmorgonen. Han skulle vara ledig, men det behövdes personal.  Passet börjar med en genomgång av ny information om covid-19. Nattpersonalen gör en överlämning. Vårdenhetschefen, samordnaren och dagpersonalen förbereder dagen.

– Vi får en överlämning av nattpersonalen, så vi vet vem som ligger var och hur de mår, säger Lasse Olofsson.

Då får man veta vilka som piggnat till, och om det är någon som inte klarat sig. 

07:30 tar Lasse på sig den omständliga skyddsutrustningen. I vanliga fall hade Lasse bara spritat händerna och gått in.

– Nu har vi som riktmärke att man ska ha mediciner med sig in vid halv åtta så det räcker fram till lunch, man får planera dagen noga så man i möjligaste mån slipper gå ut i korridoren, säger Lasse Olofsson.

Två medarbetare i taget hjälper varandra på med skyddsutrustningen. Det är ett tätt åtsittande andningsskydd, ett visir, ett långärmat blått förkläde och vinylhandskar. Det gäller att vara försiktig för att smittan inte ska sippra in i gliporna.

– Man är varmt klädd, det är inte nåt sånt pappersmunskydd som kineserna går runt med, utan ett tätt åtsittande, så det blir svårt att höras också, säger Lasse Olofsson.

Han och undersköterskan i vårdsalen sicksackar mellan respiratorerna i salen. Nattpersonalen har redan vänt på patienterna innan de gick ut för morgonmöte. Därför kan Lasse fokusera på att näringsintag och läkemedel. Alla patienter har en slang ner i svalget - vissa med fem, andra med så mycket som ett dussin läkemedel. Medicin som kroppen inte tar upp om magen inte mår bra.

– Man måste se till att patienternas matsmältning fungerar, det handlar mycket om gaser och avföring. Så man är ganska trött efter nästan två timmar, särskilt i den där varma utrustningen, säger han.

09:00 får Lasse ta en välbehövlig paus. Skyddskläderna åker av i rätt ordning, händerna spritas flitigt. Det är avklädningen som utgör den största smittorisken när handskarna riskerar att nudda ansiktet. Han kommer ut i korridoren och kan passa på att förse sig med mediciner som han märkt behöver fyllas på och växla några ord med kollegorna.

– Det är ingen mänsklig rättighet att dricka kaffe, men det känns ju väldigt skönt om det funkar den dagen. Det blir väldigt varmt och svettigt i skyddsutrustningen efter ett tag. Vi har ett fint personalrum och det är många restauranger som gett oss förnödenheter, säger Lasse.

09:15 är han tillbaka i vårdsalen. Han och undersköterskan i salen går från respirator till respirator med skyddskläder från topp till tå. De friskaste patienterna har legat i respirator sedan i fredags. Andra betydligt längre.

– Vi har patienter på varje liten sängplats, säger Lars Olofsson.

Lasse och hans kollegor vänder på patienterna. Ligger man för länge på samma sida kan man få liggsår. Men det underlättar också andningen, eftersom olika delar av lungorna får olika mycket blodtillförsel beroende på hur de ligger.

– Ligger de på vänster sida så får högra lungan mer syre medan vänstra lungan får mer genomblödning. Den får vila. Och tvärtom då, när man ligger på andra sidan.

Patienter ska vändas för att få maximalt med syre i de inflammerade lungorna. Det kollas blodtryck och saltvärden.

Vändningen tar upp det mesta av tiden. Om det krisar för en patient vänder man dem betydligt snabbare, för att hitta det läge som just den patienten behöver för maximalt syreintag. Mycket kan gå fel.

– Slangen får inte hamna i kläm eller fastna i någon mungipa, det är otroligt noga med det, säger Lasse.

Men ibland räcker det inte – kroppen ger upp.

– Det är det värsta scenariot, när respiratorn tar varenda andetag, men det inte räcker. Då får man hjärtinfarkt, det är det som gör att man inte överlever. Men då har vi gjort allt, säger Lasse Olofsson.

Runt 12:00 får Lasse lunchrast om det vill sig väl. Om det är lugnt kan han då få en nypa luft. Men inom en halvtimme ska han vara tillbaka i skyddsutrustningen igen. Då ska kollegan få rast. Patienterna ligger sövda. De får ingen lunch. Istället får de en saltlösning och välling genom en droppslang genom näsan, rakt ner i matstrupen.

– Det har visat sig vara mycket bättre för patienten att få välling än att få dropp i blodet till exempel, säger Lasse.

Efter det vänds patienterna ytterligare en gång innan eftermiddagsmötet. 

Klockan 14 kommer avlösningen. Skyddskläderna ska äntligen av för dagen.

– Man får vara noga när man tar av sig skyddskläderna, så man gör det i en särskild ordning, så att man inte råkar komma åt med kontaminerade handskar i ansiktet, säger Lasse Olofsson.

Avlösningen behöver uppdaterade journaler för att göra sitt jobb under kvällen. Innan Lasse och kollegorna från dagpasset kan sätta sig och dokumentera håller de ett överlämningsmöte till kvällspersonalen. Om det finns någon.

Klockan 16 ska Lasse hem – i bästa fall. Men så blir det inte alltid.

– Vi blir också sjuka, trots våra blåa kläder. Och då kan det bli så att man inte får någon avlösning. Man kan bli kvar några timmar. Får man inte någon avlösning alls får man jobba hela nattpasset också. Då har man varit på jobbet först i femton timmar. Så ska det ju inte vara, för då orkar man inte i längden, säger Lasse.

22.00 är det dock nästan säkert att han får gå hem.

– Om den avlösningen inte heller kommer, då kan den som fått jobba kväll få jobba natt också. Men det tillhör verkligen ovanligheterna, säger han.

Varför vänds patienter?

Patienter andas olika bra beroende på hur de ligger. Dessutom får olika delar olika mycket blodtillförsel. När patienten ligger på vänster sida blir det lättare att få blod till vänster lunga, men svårare att få syre till höger. I livshotande lägen kan också patienter läggas på mage för extra syre, men då finns risk att slangar med dropp hamnar i kläm. Genom att vända på patienter undviks också liggsår, som annars kan uppstå om en patient ligger i flera dagar- eller veckor, i sjukhussäng.

Karta: Nyköping
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!