Bohemerna Strindberg och Munch på Operan

Versionen som Operan nu ska spela har förvandlats av just José Cura, numera också berömd regissör, scenograf, kostymmakare och ljusdesigner till ett skandinaviskt paket.

Tankarna förs till Verdis ”Gustav III”, som ju också har Stockholm som bas för storyn.

José Cura flanerade i Gamla Stan när han fick den geniala idén att låta en av vindsvåningarna bli motsvarigheten till den Parislya, där bohemerna med kulturella förtecken låter det inspirerande samtalet liksom kärlekslivet till vackra kvinnor florera, detta utan att nedslås av bristen på ett så världsligt ting som pengar.

De franska bohemerna ersätts av en kvartett skandinaviska kulturpersonligheter, och som tydliga inslag i texten dyker till exempel Mosebacke, Danvikstull, Aftonbladet, knäckebröd, glögg på Stortorget och krogen Berns upp. Med enkla medel placeras alltså verket i Stockholm. Och de fyra herrarna från Sverige, Danmark och Norge levde ju stundtals liv, som lätt kan appliceras på bohemtillvaron.

Fast helt avgörande är kulisserna. Jose Curá har skapat ett konstverk på scenen – hjälpt just av konstverk. Dekormålaren Janne Edlunds namn måste lyftas fram. Hans bild av Stortorget i slutet av 1800-talet är praktfull och vacker, ett tidstroget motiv som förstärks av det brokiga torglivet där medborgare i alla åldrar och schatteringar trängs och gastar.

Fonden fylls under de övriga akterna av motiv med stark Munchprägel. Hans ”Skriet” dyker naturligtvis upp när Mimis sjukdom leder mot döden. Dramatiken förstärks av konstverkens placering och den övriga scenografi, som Cura mästerligt slösar med. Och han berättar kärlekshistorian med både djup och sinnlighet, tidlöst och geografiskt omplacerbar med visuella och textbaserade markörer.

Visst hade regissörens underbara tenorröst kunnat fullborda hans allkonstverk. Men så är det inte, han har ju översållats med uppgifter i uppsättningen och det torde räcka med råge. August Strindberg, i originalet Rodolfo, sjungs av Daniel Johansson, tenoren som aldrig tidigare hörts så bra. Hans fylliga tenor avslöjar en mästerlig teknik, han utstrålar värme och säkerhet i agerandet och river rättvist ner det största berömmet. Hans Mimi i Yana Kleyns tolkning kommer inte långt efter. Fast det är Sanna Gibbs i rollen som Tulla Larsen, i originalet Musetta, som får mig att baxna. Den unga Gävledottern, som gick ut Operahögskolan förra året, gör här en debut som väcker beundran. Vilket utspel, vilken underbar röst, vilken start på en säkerligen stjärnbeströdd väg på operatiljan!

Med Hovkapellet i toppform, den italienske dirigenten Daniele Callegari har ett distinkt och skönt tempo på sina skickliga musiker, har José Cura skapat ett skandinaviskt allkonstverk av det som annars är en opera med starka parisiska förtecken.

Och till just Paris gick tankarna speciellt denna afton. Ty operachefen Birgitta Svendéns gripande tal före första akten om oron i världen i allmänhet och terrordåden i Paris i synnerhet, ja, det gav åtminstone premiären en extra dimension. Att hon sedan meddelade att detta är Operans dedicerade verk till just Paristerrorns offer och anhöriga, det förstärker succén ytterligare.

Musikens kraft är läkande, konsten förenar oavsett religion, etnicitet eller sexuell läggning. Det poängterade operachefen. Att sedan fly bort från den världsliga oron för en stund i en så stark föreställning, ja, det är en sjusärdeles skön upplevelse.