Sångarna lyfter Rosenkavaljeren

Radarparet Richard Strauss (musik) och Hugo von Hofmansthal (text) skapade fem operor och än i dag är just ”Rosenkavaljeren” den mest spelade.

Sedan Sverigepremiären 1920 har verket getts drygt 200 gånger i Stockholm och i lördags var det dags att damma av en ny version i nutidsanda. Handlingen är tidlös, en kärlekshistoria med förvecklingar som hör teatertiljan till. För att nagla fast det hela i vår tid har klädvalet anpassats. I övrigt är kulisserna lika tidlösa som musiken med inslag av 1700-talspastisch, wienervalser från 1800-talet och ett musikspråk värdigt 1900-talets influenser.

I Wien lever den högadliga furstinnan med ett hov av tjänstefolk. Vi dyker rakt in i hennes vidlyftiga kärleksliv, just nu en älskare (Octavian) som snart naturligtvis förälskar sig i en annan kvinna (Sophie) i lämpligare ålder. Denna var egentligen kontrakterad att äkta den kvinnotokige baronen, kusin till furstinnan. Genom intriger och rackarspel luras dock baronen i fällan, så att han får rymma fältet.

Regissören Christof Loy berättar storyn utan stora åthävor. Han lämnar symboliken åt sidan, men tyvärr tappar han den humoristiska tråden. ”Rosenkavaljeren” skulle kunna rubriceras som komisk opera, men de skrattretande effekterna saknas i den något stelbenta tolkningen.

Nej, styrkan i Stockholmsoperans nya ”Rosenkavaljeren” ligger i ett pricksäkert sångarval. Fältmarkisinnan kan inte göras bättre än av vår egen världssopran Malin Byström, som tack och lov syns allt oftare i hemlandet. Med pondus och strålande röstbehandling äger hon scenen, allt från den livliga trafiken i hennes sovrum tills hon sitter ensam i ett rum på värdshuset/bordellen där den slutliga uppgörelsen i kärlekskarusellen äger rum. Tänkvärt att häftigt leverne ändå alltid leder till ensamhet, människan har bara sig själv och ingen annan.

Baronen Ochs auf Lerchenau, redan namnet avslöjar något fisförnämt och kvinnojagande, tolkas av tysken Christof Fischesser, som påpassligt lagt sig till med wienerisk accent. Här kan man tala om en fullblodsbas, som med starkt uttryck och kraftig stämma övertygar från start till mål.

I byxrollen som Octavian, först förälskad i markisinnan och senare förhäxad av Sophie, ses Anna Stéphany. Engelskans gästspel på Stockholmsoperan är bland det bästa som skett där på länge. Hon sjunger vackert med en lyster och trygghet i rösten, samtidigt som hon agerar trovärdigt.

Katrineholms stolthet Elin Rombo som Sophie gör mig aldrig besviken, men sångligt hålls hon tillbaka. Här är det hennes alltid så säkra sceniska närvaro som övertygar mest.
Operakören och barn från Adolf Fredriks skolklasser liksom många sångare i mindre roller omger den här kvartetten. Där strålar bland andra Sara Olsson.

När man är mitt i livet utgör tidaspekten inte huvudspåret. Men senare i livet spelar tiden huvudrollen. Detta är den filosofi som ligger till grund för Hofmansthals lyckade manus. Strauss gillade speciellt första akten omedelbart, de senare två har han haft betydligt flera åsikter om under producerandets gång. Sammantaget blev dock detta en succé vid premiären i tyska Dresden.

Etthundrafyra år senare kanske inte precis en succé på Stockholmsoperan men med detta sånganlag absolut en sevärd föreställning med ett hovkapell i god form.