Folkoperans tolkning av Verdis "La Traviata" kunde lätt bli en sådan med tanke på hur mycket Mellika Melouani Melani lastar in under de 2,5 timmarna.
Men ingalunda, trots ett överdåd av häftiga vinklingar förtas inte den mästerliga operan. Inte ens inledningen med en rejäl nakenchock – inte en kroppsdel lämnas utan åsyn – tar bort fokuset. Visst förs kanske tankarna bort en sekund till den klassiska filmen "Eyes wide shut" med Nicole Kidman och Tom Cruise, där en scen liksom här skulle kunna vara hämtad ur Edens lustgård. Fast snart pockar Verdi på igen och det som Folkoperan presterar på scenen är inget annat än en formidabel succé.
Till detta bidrar den rekordstora ensemblen, där det dansas och sjungs och showas så att det står härliga till. Dragshow blandas med skön opera och ryckigt härlig dans i en intressant koreografi av Tove Sahlin.
Kärlekshistorian mellan Violetta och Alfredo mejslas fram med värme, kärlek och humor. Särskilt hon tolkas utmärkt av Julia Sporsén, en sopran med stringens och skön höjd i rösten. Men allra mest jublar publiken åt Jeremy Carpenter, den engelske barytonen som numera ses i olika roller i Stockholm. Hans insats är mästerlig, hans röst är varm och fängslande.
Allt som sker på scenen förstår jag kanske inte. Men då är det i stället vackert att titta på, som till exempel de sex barnen helt i vitt. De dyker upp som änglalika varelser med jämna mellanrum och symboliserar måhända det oskuldsfulla.
Det är naturligt att det sexistiska får en huvudroll i en opera, där kvinnan får anses vara ett sexuellt objekt. Det nakna och sexualiteten tränger alltmer på i samhället. Ta till exempel folkbiblioteken, där man numera kan hitta Margit Sandemos "Isfolket" eller EL James "Femtio nyanser av honom". Det var otänkbart för några år sedan. Sexscener som visar allt kan väcka pryda tankar, men ibland passar de in i sammanhanget. Och definitivt går inte Folkoperans föreställning över någon tabubelagd gräns.
Därtill bidrar den fantastiska musiken, där underbara arior avlöser varandra som på ett pärlband. Och spelar man så perfekt och musikaliskt som orkestern Folkoperan nu gör, då blir allt till en enda lång njutning. Tråkigt bara att inte få se musikerna förrän under publiktacket, när operahuset för en gångs skull nu återgår till stor orkester.
Sedan förstår jag inte riktigt detta med textmaskin när sångarna sjunger på svenska. Är deras diktion så dålig att detta behövs? Knappast. Dessutom försvinner textremsan helt i blickfånget när scenrök och ljus bildar ogenomtränglig ridå.
En måsteföreställning för den som inte räds att se andras kroppsdelar och annat som hörde sexlivet till även på Verdis tid.