"All förändring är upp till icke-konformisten".
Den korta meningen är slutklämmen på ett citat vars ursprung eller upphovsmakare jag inte längre kan minnas. Men det ligger ingraverat i mitt minne och dyker upp ibland, till exempel när jag tar del av om Thor Heyerdahls (1914-2002) fascinerande liv.
Kon-Tiki Museet i Oslo hämtar sitt namn från den berömda balsaflotte som på 101 dagar tog Heyerdahl och hans manskap från Callao i Peru till ön Raroia i Tuamotu-arkipelagen i Stilla havet. Färden skedde 1947 och syftet var att bevisa att öarna kunde ha befolkats av sydamerikanska indianer och inte, som den etablerade vetenskapen fortfarande vidhåller, att öarna befolkades från Asien i väst.
Men det är inte Kon-Tiki som möter mig som besökare när jag kliver in på museet utan Ra II, papyrusbåten med vilken Heyerdahl och hans besättning år 1970 korsade Atlanten genom att segla från Marocko till Barbados. Återigen var syftet att bevisa att tidiga civilisationer kunde färdas långa distanser över vatten och därigenom kommunicera med varandra.
Det första intrycket av Ra II är hur mäktig farkosten är där den möter mig med den ståtliga fören pekandes mot entrén. Men efter att jag har bekantat mig med båten ändras min uppfattning. Att åtta man under 57 dagar samsades på den lilla ytan som Ra II består av är en bedrift i sig. Att de gjorde det samtidigt som de seglade över Atlanten är nästan en svindlande tanke. Speciellt med tanke på att det bara hade gått 10 månader sedan den ursprungliga Ra-båten hade havererat i närheten av Västindiens yttre gräns under expeditionens första försök.
Kon-Tiki Museet fångar mig redan från start. Och då har jag bara hunnit se den första av museets fem utställningar där man som besökare alltså får se både Kon-Tiki-flotten och Ra II-båten.
I fokus är självklart Kon-Tiki och det är lika fascinerande nu som det måste ha varit på slutet av 40-talet att ta del av Heyerdahls resa. Jag läser informationsplaketten med samma intensitet som när jag läste "Sagan om ringen" i de tidiga tonåren. Redogörelsen för de sex visionära galningar som bestämde sig för att segla från Sydamerika och ut i Stilla havet är uppslukande. Till saken hör att samtliga i besättningen var nya bekantskaper för varandra och att bara en av dem kunde segla. Heyerdahl själv kunde inte heller simma efter att i barndomen nästan ha drunknat och sedan ha utvecklat en fobi för att vara i vatten.
Det var med andra ord bäddat för katastrof när sextetten seglade ut i Stilla havet. I efterhand skänker dessa skakiga förutsättningar naturligtvis ett magiskt skimmer kring forskningsäventyret.
De övriga tre utställningarna är även de intressanta även om de hamnar lite i skuggan av de två kolosserna på museet.
"Tigris" är namnet på utställningen som handlar om vassbåten med samma namn. Detta var Heyerdahls sista stora båtexpedition där han seglade från Shatt-el-Arab i Irak, genom Persiska viken och över Indiska oceanen till den Östafrikanska staden Djibouti. Syftet denna gång var att visa att det kunde ha funnits kommunikation mellan ursprungscivilisationerna i Mesopotamien, Egypten och Indusdalen. Båten Tigris brändes sedan upp av Heyerdahl och hans besättning som en protest mot de krig som kantade expeditionens gång.
"Fatuhiva" handlar om Stillahavsön med samma namn som en ung Thor Heyerdahl och hans fru Liv bodde på under ett år. Och utställningen "Påskeøya" har nyligen utökats med flera föremål från Heyerdahls två arkeologiska utgrävningar på Påskön.
Kon-Tiki Museet är en fantasikittlande upplevelse som är lika fascinerande som inspirerande.