Just så dags, muttrar den surmulne. Nu när Guif just fått på finalnöten och tackat för sig för den här säsongen.
Men herregud, cheer up Brian, Zlatan fick också stryk i veckan.
Sport är som livet självt. Det är bara på´t igen som gäller. Några andra alternativ gives icke. Ibland blir det mål, ibland utvisningsbänken. De flesta av oss kastar inte in handduken för det.
Visst är vi stolta över Kent, och ibland kan vi till och med litet snopet räta på ryggen när nån utifrån strör rosor över vår lagom stora djurpark.
Men ett handbollslag som nästan går till Sverigefinal är faktiskt ett strå vassare när det kommer till att bygga kollektivt självförtroende.
Hopplöst inbitna gamla sportdårar har alltid funnits. Sådana som haft årskort i Sporthallen i både moll och dur.
Men när syjuntan vill ställa in för att Guifs match plötsligt dykt upp i tv:s programtablå – det är då man med full kraft nås av insikten att något stort och märkvärdigt håller på att hända.
Utan att man vet ordet av eller hur det kom sig – så sitter man själv där i soffan och biter på naglarna.
Eller går på match iförd rött utan att känna sig det minsta fånig.
Tjoar och skriker trots obefintligt alkoholintag.
Tycker det är utmärkt när killarna hänger i motståndarlagets tröjor. Och grips av eufori när målnuffrorna vänder till fördel Guif.
Antingen är detta en helt normal utvecklingskurva som fler kan känna igen sig i – eller annars har just undertecknad oanad potential för apberget.
Hur som helst. Den svårgripbara glädje som alstras när Guif har övertag borde antagligen behöva utredas i någon doktorsavhandling för att rätt kunna verbaliseras – men den finns där och den som drabbats vet vad jag menar.
Vad jag egentligen vill åt är att de senaste årens framgångar för Guif har gett ett hum om vad det betyder för en stad, eller en kommun, eller vilken byhåla som helst att ha något att samlas runt.
Något som binder samman tvärs över alla åldrar, arbetsplatser, inkomster och ändar av stan. En minsta gemensam nämnare.
Eskilstuna behöver Guif – och gärna något mer lag som vi kan jubla, tvivla och sörja över nu när handbollssäsongen är över.
Kan Sölvesborg, Åtvidaberg, Skellefteå och Mölndal ha lag av god klass, vore det väl sjutton om inte Eskilstuna också kunde ställa ett anständigt lag på den superba stadion som stan begåvats med.
Som sportanalfabet har jag ingen aning om hur det ska gå till. Men förvånar numera mig själv med att vara beredd att heja på alla initiativ som drar åt det hållet.