Skrev i veckan om den duktige Strängnäskillen Johan Smedin, snart 17, som fått Erik Sahlströms stipendium för sitt suveräna nyckelharpsspel.
När vi pratades vid på telefon sa Johan:
”En del förknippar kanske nyckelharpa med gamla gubbar som sitter och gnider. Så är det inte längre. Knätofsarna är bortsuddade.”
Dagen artikeln var i tidningen låg ett rykande ilsket mejl och väntade i datorn. Det var från Sörmlands spelmansförbund.
”Tänk att ni journalister måste skriva ’knätofs’ så fort det gäller något som har med folkmusik att göra. Är det kul eller... En sån fin och duktig, begåvad kille får en utmärkelse och du tar udden av det genom att skriva så.”
En ursäkt för det där med knätofsen vore på sin plats, underströk skribenten.
Johan Smedin, han bara skrattar när jag ringer och frågar om han tog illa upp av knätofsen.
– Jag förstår inte alls diskussionen. Folkmusik i dag är så mycket mer än att springa runt i lustiga kläder som grönavågarna gjorde på 70-talet.
Bortsett från att det var Johan själv som förde tofsen på tal så kändes det ändå minst sagt snopet för en gammal fiolplågerska att få så rejält på tafsen för en tofs skull.
Blev aldrig så bra som Johan, men ärade ledamöter i Södermanlands spelmansförbund ska veta att jag slet på rätt bra för att hänga med i svängarna när autodidakter som Kalle i Backen och Udd-Alvar lirade loss i Lästringe gånglåt och Flenmo skänklåt så taglet rök runt stallarna.
Folkdräkten har för länge sedan blivit mig för trång men fortfarande finns det inget som får det att rycka så kraftigt i spirorna än just det Johan Smedin håller på med: folkmusik och världsmusik av alla de sorter. Klezmer och zydeco. Mynta och Räfven.
Så det är klart det känns lite B att anklagas för att sätta töntstämpel på just folkmusiken.
Ja, riktigt ledsamt, faktiskt. Nej, inte alls för min egen skull. Utan i stället för den dåliga självkänsla som liksom anas bakom tofsreaktionen. Som om folkmusik inte dög. Och så var det ju också länge. Finkulturen frynte nos åt pöbelns spelglädje och i Nationalencyklopedin står det faktiskt så här under rubriken knätofs:
”Används ibland i skämtsam eller förklenande betydelse om folkdans eller andra former av ideellt organiserad folklig kultur.”
Är det inte dags att skaka av sig det där nu, räta på ryggar och knätofsar och ge blanka katten i vad Sten Broman och andra stofiler tyckte om dragspel och annan folklig musik år 1800 kallt?