Helt plötsligt fick jag i alla fall för mig att ge mig ut på en löptur. Det var ganska länge sedan sist. Vi snackar många år och dar. Med tanke på att joggingskorna inköptes i Minnesota, av alla ställen, någon gång i början av detta millennium är det liksom underförstått att systematisk löpträning inte hör till den mest frekventa aktiviteten i just min vardag.
Men attans vad bra det gick. Kände mig som Forrest Gump. Ni vet i filmen då han börjar springa lite planlöst och sedan bara fortsätter att springa utan att stanna, han springer och springer och springer, kors och tvärs över hela USA. Jag sneglade bakåt och förväntade mig nästan att få ett litet följe av hängivna anhängare efter mig, precis som Forrest. Jag orkar nog springa åtminstone till Västerås och tillbaka, tänkte jag.
Den känslan höll dock inte i sig mer än en knapp kilometer. Därefter kände jag mig mer som en gammal möbel än som en driven gasell.
Men skam den som ger sig. När träningsvärken har gått över om ett år eller så får det säkert en ny chans.
Fast just nu följer jag slaviskt läkarråden som gått ut inför helgens Stockholm Marathon: ”Är du inte vältränad och adapterad för värmen ska du inte starta”.