Hon hade varit på Kungliga Operan i Stockholm. På den mörka parkeringsplatsen på Tellusvägen mötte hon de fyra unga män som är ansvariga för att hon sitter här mitt emot oss i rullstol. En i grunden aktiv, självständig och trygg kvinna behöver nu hjälp av hemtjänsten sju gånger per dygn för att klara livets mest grundläggande behov.
På Nyköpings lasarett fick hon akutvård, operation och rehabilitering. Hon blev kvar i en månad, nu har hon bott hemma i två veckor.
– Men det här är en bostad, inte mitt hem. Jag har fått ställa mycket av mina egna grejor på balkongen för att få plats med alla hjälpmedel, säger Agneta.
När hon lämnade lasarettet stannade sjuktransporten på parkeringen utanför lägenheten. Hjulen rullade över asfalten där hon låg på kvällen den 20 oktober, hjälplös, trasig och rädd att dö. När chauffören körde ut Agneta i rullstolen bröt hon ihop.
Hon berättar sakligt om vad som hänt. Hur sprickorna i bäckenet har gjort henne inkontinent. Hon visar röntgenbilder på den krossade högeraxeln som lappats ihop med titanskruvar. Hon kan inte använda höger hand, lyckas inte ens skriva sitt namn läsligt. Att skruva upp en kork på en flaska eller trycka ut tabletter från en blisterförpackning är nästan omöjligt. Smärtorna plågar henne trots höga doser morfin.
– Jag har så satans ont. Och medicinerna gör att jag mår illa hela tiden så jag har tappat aptiten och gått ner i vikt.
Agneta Tidblad biter ihop för det mesta. Människor i hennes omgivning säger att hon är så stark. Men när vi pratar om hur det känns kommer tårarna.
– Jag har levt ett bra och aktivt liv. Jag hade räknat med att ha åtminstone tio bra år till. Jag tycker om att vara ute och promenera, att gå på bio och träffa vänner. Nu har livet förändrats så brutalt. Jag vill inte tycka synd om mig själv men jag blir så ledsen. Det finns en gräns även för min styrka.