Den smutsiga såpan i den finaste av institutioner är så oändligt fascinerande att man nästan skulle vilja ha semester för att kunna hänga med i svängarna. Å ena sidan allt till synes förfärligt som nu avhandlas den polisiära vägen, med anklagelser om sexuella övergrepp och tveksamma affärer. Å andra sidan den växande sprickan mellan en hoper fint folk som har gått bananas. Och plötsligt förstår jag varför fascinationen är gränslös: medan det pyr av konflikthärdar mellan folk precis överallt här i tillvaron, finns det – av naturliga skäl – inga som kan träta så språkligt vackert som akademiledamöter. De omsorgsfullt formulerade påhoppen är om inte smakfulla så åtminstone snillrika. Så nog lever Akademien åtminstone upp till halva sitt valspråk
Medan andra som är i affekt tenderar att uttrycka grovt tillyxade (och ofta felstavade och särskrivna) hotelser är akademiledamöternas påhopp på varandra rena fröjden för den ordintresserade. "Det är det falskaste och skändligaste jag har läst i hela mitt liv", sa avhoppade ledamoten Kjell Espmark till Aftonbladet på tisdagen, med hänvisning till kvarsittande ledamoten Horace Engdahls nedskrivna utfall i Expressen mot forna akademikamrater. "Jag förfäras över råheten i den strid som har uppstått", skrev nämnde Engdahl i nämnda tidning och fortsatte: "orden sviker mig när jag försöker karaktärisera det vanvett som har brutit lös" (sic!).
Säga vad man vill om denna sandlåda där anständigt folk nu geggar ner både långklänning och frack: de som sitter i den är åtminstone förebilder i konsten att träta med stil.