– Om mannen som mördade Albin inte blivit villkorligt frigiven så hade Albin levt i dag. Så enkelt är det. Det är väldigt svårt att tänka på, säger Albins mamma Annika Berg.
Hon sitter i soffan hos sin bonusdotter Moa Grundemark och bläddrar bland alla de papper som hon samlat på sig. I skokartongen hon håller i knät finns bland annat domen med psykiatriska rättsutlåtanden om mördaren och hans medhjälpare som åtalades för grovt skyddande av brottsling, men gick helt fri.
Bredvid Annika sitter hennes andra dotter Matilda Grundemark med hunden Nelson i knäet. Två systrar och en mamma som förlorat sin bror och son som nu bestämt sig för att försöka använda det de gått igenom för att väcka debatt. Förhoppningsvis även förändring. För genom rättegången kring mordet på Albin har de blivit medvetna om hur stora luckor det finns i det svenska rättssystemet och vården av unga våldsbrottslingar.
– När Albins mördare som trettioåring dömdes till sjutton års fängelse för mordet på Albin hade han redan trettio domar på sig. Alla handlade om misshandel och narkotikabrott. Han har varit kriminell hela sitt vuxna liv. För en fängelsepsykolog hade han uttryckt att han skulle kunna döda en annan människa. Hur kunde han få gå lös? undrar Moa Grundemark.
Att fängelsedomen blev så lång beror på att mordet var så brutalt. Tretton knivhugg fick Albin ta emot där han satt hemma i sitt studentrum och jobbade på sin mastersuppsats.
Efter att ha levt i tung sorg och grubblat över allt som kändes fel under rättegången har Annika Berg nu skrivit ett mejl till Gnestaprofessorn i kriminologi Leif GW Persson. I mejlet beskriver hon hur brottet gick till och avslutar med att ställa de frågor som går på ständig rundgång i hennes huvud. Huvudfrågan är hur det är möjligt att villkorlig frigivning är regel även om en person är våldsbenägen och livsfarlig.
– Mördarens vän som var åtalad för grov medhjälp var även han omhändertagen enligt LVU (se faktaruta). Han skulle alltså vara inlåst. Men på grund av att de saknade plats för honom på institution i Umeå fick han gå fri under hela rättegången och umgicks med vittnena, berättar Annika Berg.
– Under rättegången ändrade de sina vittnesmål som de gett under förundersökningen. Det ledde till att medhjälparen gick fri, säger Moa Grundemark.
En tredje person som var med under mordet åtalades aldrig utan användes av åklagarsidan som huvudvittne.
– Han såg att Albin blödde kraftigt och var på väg att dö, men i stället för att larma valde han att springa från platsen och kasta sin mobiltelefon. Är vi inte skyldiga att larma om någon är på väg att dö, undrar Annika Berg.
– Det finns en lag om det men den är snävt utformad och tillämpas sällan. I tidigare fall har det fastnat på att man är tvungen att larma om pågående brott om det fortfarande finns chans att rädda personen. Det finns också någon paragraf om att man inte ska utsätta sig själv för fara, säger Matilda Grundemark lite uppgivet.
För Albins mamma och systrar handlar det nu om att förhindra att historien upprepar sig. De vill skapa debatt kring hur våldsverkare kan gå fria trots upprepade brott och domar.
– Nittonåringen som friades fortsatte med sin kriminalitet och blev skjuten i en gänguppgörelse i år. Han hade då varit i samhällets vård sedan han var tretton. Sammanlagt har den vården kostat samhället många miljoner. Jag tycker att det är dags att vi utvärderar vad det är för vård vi ger till unga kriminella, säger Annika Berg.
Frågan är angelägen när det gäller diskussionen om hur gängkriminalitet ska förebyggas, vilket är högaktuellt i dag, poängterar hon.
Det är också viktigt att diskutera begreppen lag och moral tycker familjen.
– Vilket samhälle vill vi ha? Ett där man struntar i någon som håller på att förblöda? Alla lagar bottnar ju i en moral. Men om lagarna inte kan tillämpas, vad händer med moralen då, undrar Moa Grundemark.