Vanliga orsaker till att barn blir hemmasittare är att det finns en neuropsykiatrisk problematik, ångestproblematik och/eller en depression, berättar Sofia Mossfeldt.
Skolan lever med pressade resurser och det verkar i många fall vara svårt att individanpassa undervisning och miljö på det sätt som skulle behövas, även om det såklart finns positiva undantag. Dagens läroplan förutsätter också att man klarar mera självständigt arbete, vilket gör att barn med vissa typer av svårigheter, till exempel ADHD, kanske faller ut på ett annat sätt än de gjorde förr, resonerar hon vidare.
– Vi lever i ekonomiskt pressade tider, vilket tenderar att skapa skarpare gränsdragningar mellan olika aktörer som är viktiga för barns hälsa (barnpsykiatri, habiliteringsverksamhet, skola, socialtjänst och så vidare), när vi egentligen skulle behöva samarbeta i högre utsträckning.
– Vi vet från forskning att genomgången grundskola är den enskilt viktigaste faktorn när det gäller socioekonomisk situation och mående längre fram i livet, så det är helt klart ett oroande samhällsproblem. Dessutom är det förstås ett stort lidande för individerna. Ett barn som inte går i skolan tappar sitt sammanhang och sin sociala kontext, vänder ofta på dygnet och tappar vardagsrutiner som vi människor i grunden mår bra av.
Sofia Mossfeldt tror att det är väldigt viktigt att samhället agerar snabbt när ett barn börjar stanna hemma från skolan, eftersom vanor är svårare att bryta ju längre de pågått.
– När ett barn verkligen blivit en hemmasittare måste vi ha respekt för att bakgrunden såväl som lösningen ofta är komplex. Det är inte barnpsykiatrins, habiliteringsverkamhetens, skolans eller socialtjänstens bekymmer, utan vårt gemensamma. När något är svårt tenderar vi att tycka att ”någon annan” borde göra mera, men de gånger alla bidrar med sin specifika kompetens blir resultatet oftast som allra bäst.