Beskriv dig själv:
– Jag är nog alltid glad och positiv, tycker om practical jokes. Lever efter att man ska ha roligt så länge man kan. Det känns extra viktigt efter att man haft motgångar. Jag har mist till exempel två bröder 2006 respektive 2007.
En av dem var Kjell-Åke ”Kuben” Borin som alltid höll till i Sporthallen.
– Min man har fått stroke tre gånger och fått kämpa sig tillbaka. I dag är det han som är hemma och sköter hemmet och jag jobbar.
Opererade magsäcken
Själv var Mona Borin riktigt illa däran i början av 1990-talet när en gastrisk bypass (när man förminskar magsäcken för att patienten ska gå ner i vikt) gick snett och hon insjuknade väldigt snabbt och allvarligt.Men det vände.
– I dag använder man titthålskirurgi i stället, det verkar säkrare. Men på den tiden sydde man ihop magsäcken och lämnade en liten ficka. Jag gick dock ner 50 kilo, från 110 kilo, så jag är ändå nöjd med ingreppet. Har inte ångrat mig en dag! Mina vänner kände inte igen mig när jag mötte dem på stan. Efter att jag gått ner fick jag också göra en plastikoperation och ta bort 1,5 kilo hud!
Kan du äta vad du vill i dag?
– Ja, men jag blir fortfarande snabbt mätt. Spaghetti och kyckling är lite svårt för att det är så mäktigt på något sätt. Och så får jag aldrig stressa när jag äter.
Du hade kämpat länge med vikten innan ingreppet?
– Ja, med Viktväktarna bland annat. När jag var barn var jag inlagd på barnavdelningen och fick förutom att gå på diet springa i trappor. Idrott har aldrig varit min grej. Men idag tycker jag mycket om att åka slalom.
Familjen är tajt
Motgångarna är dock inget Mona Borin nämner i första rummet när vi träffas. De kommer först mot slutet.
Med fyra söner så har förstås livet varit lite grabbigt. Familjen betyder dock oerhört mycket för Mona Borin.
– Vi har alltid hållit ihop, i både glädje och sorg och vi ställer upp för varandra.
Mona Borin är själv uppvuxen i en stor syskonskara. De var sju. Hon har sin äldsta syster i Varberg, två systrar i Katrineholm och en bror kvar i livet bosatt i Eskilstuna.
– Min mamma lever också och bor granne med mig här i Hållsta. Det känns tryggt.
– När hon fyllde 75 år fick hon ett brev från sin bortadopterade dotter – som vi övriga syskon alltid har vetat att hon fanns. Mamma och vi fick då tillbaka kontakten. Det är den systern som nu bor i Varberg.
Släkten var förstås med i lördags när ”75-årskalaset” tillsammans med äldste sonen Mattias, 25, hölls.
Intressen?
– Jag har varit ordförande i vår bostadsrättsförening här i Telegropen i Hållsta i många år. Det har jag tyckt varit roligt.
– Har gått en hel del kurser, som i bostadsrättsjuridik och så.
– Heminredning är också kul. Vi håller på lite här hemma nu och byter stil, i rum efter rum.
Drömmar?
– Att komma ut och resa mer. Jag skulle också vilja bli spådd och kanske vara med på någon seans, är intresserad av sådant. Och så skulle jag vilja vara med i någon form av gör-om-mig. Få veta vilka färger, kläder och stil som passar mig.
Hur känns det att fylla 50?
– Bra. Jag har aldrig haft något problem med åldern. Var sak har sin tid. För mig känns det i stället som att nu finns det mer tid över till mig, nu är barnen stora. Nu är det min tur att ta igen det jag inte gjort tidigare.