De senaste åren har jag utvecklat ett, vad ska vi säga, brinnande intresse för växter och odling. Det är på den nivån att jag hör mig själv fråga mina plantor: "Hur är det med dig lille vän?
Jag går runt som i trans där hemma och vattnar, duschar dem med min blomspruta och plockar torra blad, allt för att rå om mina blommor. Jag mår så bra av det.
Men som alltid när det gäller genuina intressen är det inte bara härligt. Det kostar också en hel del. Inte i pengar just, för mitt växtintresse får kosta vad det kosta vill, utan det handlar mer om besvikelser.
Det började med att jag hittade trips på flera växter inomhus. TRIPS!
Du som vet vad trips är förstår paniken. För dig som inte vet kan jag tala om att det är djävulens påhitt. Millimetersmå djur som kryper runt på undersidan av bladen och suger färgen och växtförmågan ur plantorna. Är det dessutom amerikanska trips så är de riktigt svåra att bli av med. De kom till Sverige på 80-talet och står emot de flesta av bekämpningsmedlen som finns i dag. Jag googlade fram all information jag kunde hitta om helvetesdjuret och det såg inte ljust ut. Beskedet gav mig på riktigt en klump i magen.
De flesta råder en nämligen att slänga ut drabbade plantor för att rädda resten. Men resten bestod vid tillfället av pelargoner, och de står ta mig tusan emot allt, så jag bestämde mig för att starta krig mot tripsen i ett försök att rädda alla mina växter. Med såpvatten i en sprayflaska, bekämpingspinnar och x antal duschar gick jag till motangrepp.
Jag inser ju någonstans att mitt intresse har blivit så brinnande att det nästan är osunt. Men jag känner också att det inte är så mycket att göra åt. Det är som med det mesta i livet. Att de fina stunderna överväger de tuffa. Tiden jag lägger på att ta hand om mina växter och min odling känns så värd när jag till slut kan plocka in tomater från min egen balkong. Den känslan slår nederlagstankarna vid ohyreangrepp alla dagar i veckan.
Dessutom verkar det som att jag vann kampen mot tripsen. Ha!