– För mig finns det inget bättre yrke, säger hon.
– Man får träffa mycket folk. Det finns alltid utrymme att lära sig något nytt. Även om jag måste vara objektiv och inte får tycka i texterna, har jag en vilja att i förlängningen kunna påverka. Det genom att ta reda på så mycket som möjligt och beskriva för andra.
Marie Österman tycker att hon i sitt yrke har nytta av sin empatiska förmåga och hon brinner mycket för de socialt utsatta.
Är det inte jobbigt att pendla till jobbet omkring 9 mil varje dag?
– Jo, men det finns talböcker. Och det väger tyngre att bo med skogen inpå knuten. Det passar mig och mina djur.
Barnlösheten en stor sorg
Det stora djurintresset har alltid funnits. Hundarna är Marie Östermans ”barn”.
– Min stora sorg i livet är att jag inte fick några barn. Jag hade gärna haft sex-sju om jag fått välja. Jag har varit jätteledsen över barnlösheten. Men nu har jag accepterat det. Jag ”slipper” oroa mig för hur det ska gå för mina barn, hur de ska komma igenom tonåren och allt det där som jag ser jämnåriga mödrar brottas med.
Hur hamnade du i Eskils tuna?
– En kompis flyttade ner hit från Stockholm. Jag i min tur sökte en dagmatte åt min hund och samtidigt hittade jag ett hus här. Så blev en tjänst ledig på Eskilstuna-Kuriren. Jag jobbade som nattredigerare innan jag blev reporter.
Beskriv dig själv!
– En tävlingsmänniska. Jag vill prestera, vill att det jag gör ska bli bra.
– Jag är förmodligen lite för ambitiös, har för höga krav på mig själv. Blir nästan aldrig nöjd. Och så är jag analytisk, sägs det. Ett typiskt oktoberbarn, född i vågens tecken. Jag väger det mesta; å ena sidan och å andra sidan . . .
Tycker inte om att städa
En obotlig tidsoptimist, ingen morgonmänniska, tycker inte om att städa – även om hon påstår sig innerst inne vara pedant (?) – gillar matlagning, är andra egenskaper hos Marie Österman.
– Om jag skulle byta yrke, skulle jag bli kock.
Men Marie Österman trivs här och nu. Hon har inga andra planer. Olika yrken har hon redan provat på: Hon har storstädat Folkets Park i Motala (hon bodde i Östergötland en tid efter att hon hoppat av gymnasiet), stått i kiosk, jobbat inom vården, som personlig assistent, som kontorist, växeltelefonist och vaktmästare. Först som 28-åring bestämde hon sig för att söka till Journalisthögskolan.
Utveckla det där med tävlingsmänniska!
– Även om man inte kan tro det när man ser mig i dag, så var jag under uppväxtåren en riktig idrottstjej. Jag höll på med det mesta; gymnastik, basket, friidrott, volleyboll, simning, hästhoppning och dressyr . . . Det är lite kul att jag med mina 155 centimeter var med i skolans basketlag och blev skolans bästa idrottsflicka, bland annat för insatserna i basketlaget.
– Jag var faktiskt inne på att utbilda mig till gymnastiklärare ett tag. Men jag var skoltrött och lade planerna på hyllan.
Hur känns det att fylla 50?
– Det är skitkonstigt. Jag är lika gammal som min mamma var när jag var 18 år! Samtidigt skulle jag aldrig vilja vara 25 år igen. Så det är skönt på ett sätt. Jag vill vara den jag är inuti, med den erfarenhet jag skaffat mig hittills. Men jag skulle vilja se ut som jag gjorde när jag var 30 år. När jag tittar mig i spegeln fattar jag inte att det där är jag...
– Något annat som är centralt i den här åldern – som dyker upp allt oftare – är att man inser att man inte är odödlig. Sjukdomar och krämpor kommer allt närmare.
Men humorn har många gånger hjälpt Marie Österman genom livets berg och dal-banor. Och gör det förmodligen även nu när 50-årsdagen är ett faktum.
– Jag har lika lätt till skratt som till tårar.