Skolstarten föregicks alltid av en liten shoppingtur där jag gjorde mitt bästa för att övertyga pappa om mitt enorma behov av kontorsmaterial. Pennor av olika slag ingav mig en lågintensiv lyckokänsla. Till skillnad från mina klasskamrater var jag mindre intresserad av motiven på blyertspennorna och mer av hur de kändes att skriva med. (Med tanke på hur yrkesvalet utföll, passar den tidiga och sofistikerade pennkärleken naturligtvis mycket väl in i berättelsen om mitt liv.)
När skolstartsdagen inföll kunde jag knappt bärga mig till nästa dag, den första riktiga skoldagen. Då när allt var som vanligt igen. Den klara sensommarluften fyllde mina lungor och högtflygande föresatser mitt hjärta: Denna termin skulle jag verkligen göra mitt bästa. Jag skulle göra läxorna ordentligt varje dag. Inget stressigt dagen-före-provet-plugg. De nya skolböckerna slogs in i sobert omslagspapper (jag hänföll aldrig åt plottriga, Disneyinspirerade smaklösheter) och placerades i en pedantisk ordning i skolbänken. Pärmen underst och ovanpå den en storleksordnad pyramid av böcker.
Men glöden falnade i takt med att bänkpappret krullades i kanten. Redan i slutet på september stresspluggade jag inför prov, lärde mig glosor på rasten och smygläste Enid Blyton på lektionerna. Det gick ändå och jag fick med mig en ansenlig mängd kunskap. Och varje sensommar och tidig höst återkom den euforiska känslan av att få börja på nytt.
Så följde studentåren och med dem en osalig blandning av studier, arbete och ledigheter. Somrarna ägnades åt sommarkurser, enformiga sommarjobb, nu och då en resttenta. Terminerna innehöll rikligt med ledig tid. Helg och vardag flöt ihop så att jag aldrig kände mig riktigt avslappnad, aldrig riktigt stressad, och aldrig var ledig tillräckligt länge för att hinna längta efter hårt arbete och rutiner.
Åtskilliga veckors semester har nyligen avslutats. Tvärtemot den uppgivenhet jag förväntade mig, noterar jag en känsla av helt annat slag: glädje över att arbeta igen. Tillfredsställelse i att efter en månads avkoppling vara påkopplad och uppkopplad igen. Iver att uppdatera mig och följa med i nyhetsflöde och debatter.
Under ett av semesterns äventyr hälsade jag på några bekanta i London. Vi kom att tala om semester, i England och i Sverige. Advokatparet satte i halsen när jag meddelade att jag var inne på min fjärde semestervecka. ”Four weeks!?” De kände inte någon som någonsin tagit så lång tids semester i ett enda svep.
Jag tycker inte synd om det framgångsrika Londonparet. De verkade mycket lyckliga. Men, tänker jag, de kan väl aldrig få njuta av den där skolstartskänslan igen.
Året jag föddes, 1978, lagstiftades i Sverige om en miniminivå om fem veckors semester. Det är jag enormt tacksam för. Minst lika tacksam är jag över att kulturen i arbetslivet tillåter mig att ta ut ett massivt sjok av semester på en och samma gång.
Morgonpromenaderna till redaktionen minner mig om ännu tidigare mornar för många år sedan. Friskheten i luften som gör mig både melankolisk och upprymd. Känslan av att börja om.