Första gången var det en örfil han riktade mot kvinnans kind. Han minns det väl, även om det gått lång tid sedan dess. Efter slaget vände han sig bort och gick sin väg. Han säger att han varken då eller nu tycker att slaget var okej. Att det alltid är den som slår som bär skulden.
– Men det var mitt sätt att få tyst på henne. Säkert hade jag en förhoppning att det skulle räcka att brusa upp och se arg ut, säger han om situationen som uppstod då de hamnade i konflikt med varandra.
– Jag var dålig på att ta kritik. Det sved. Slaget blir en befrielse, ett stopp på känslan. Men egentligen blir det ju mycket värre.
Med tiden trappades våldet upp.
Femte gången han slog blev det rättssak.
De var på väg hem från en fest och började gräla.
– Hon skällde så saliven yrde. Jag knuffade henne samtidigt som jag sparkade. Det blev en rejäl blödning.
Anders berättar att kvinnan föll till marken. Han gick omedelbart därifrån. Hem.
– Det kändes för jävligt och jag kände en jättestress. Samtidigt såg jag ganska nyktert på det direkt.
En förbipasserande mötte kvinnan och larmade polisen. Anders fick ett sms från kvinnan att hon var hos polisen.
– Det blev en sorts lättnad. Från första slaget till nu hade det ju gått veckor och månader då jag sagt till mig själv att det inte skulle hända igen.
Men det gjorde det.
Jag tror inte man kan fixa förändringen själv. Man behöver hjälp att få verktyg
– Jag tror inte man kan fixa förändringen själv. Man behöver hjälp att få verktyg. I mitt fall handlade det mycket om att jag blev ledsen, men förvandlade det till en ilska som jag inte kunde hantera. Men det förstod jag inte då. Det kändes liksom lättare att vara arg än ledsen.
Anders säger att han funderat på hur han skulle kunna få hjälp, men fann inget svar. Skulle han själv gå till polisen och knacka på?
– Så sms:et att hon var hos polisen kändes som en befrielse. Nu kommer det att hända grejer.
Polisanmälan blev början till något annat. Men också på ett långt rättsförlopp.
Under förhören fick han bilden av att det sannolikt skulle bli frågan om fotboja och behandling som påföljd.
Så kom tingsrättens dom: fängelse.
Då blev det svart för Anders. Han funderade på att ta livet av sig. Men medan han blickade ner på järnvägsspåret kom bilder av barnen upp och han valde att stanna.
Psykologkontakten han inlett på eget initiativ, i samband med polisanmälan, hjälpte honom framåt.
Sms:et att hon var hos polisen kändes som en befrielse
Tingsrättsdomen överklagades och nästa rättsinstans valde att pröva fallet på nytt. Här blev han dömd till villkorlig dom och kognitiv beteendebehandling i kriminalvårdens frivård.
Under totalt närmare 90 behandlingstillfällen fick han hjälp att bygga en ny syn på sig själv och att få ett annat sätt att hantera sina känslor.
– Det går inte att bli förlåten, eller att förlåta sig själv, förrän man själv tar ansvar, säger Anders.
I dag kan han analysera hur det var på ett helt annat sätt än då.
– Jag inledde nog relationen för att jag inte ville vara ensam. Jag mådde dåligt och hade väldigt dålig självkänsla. Men det visste ingen. Och kanske inte jag heller. Jag ville bli älskad och omtyckt, och inte vara ensam.
– Jag var dålig kommunikativt, dålig på att ta kritik, säger han och menar att de dåliga sidorna förstärktes när han drack alkohol, vilket han dessutom gjorde för mycket.
– Jag drack för att hantera känslorna. Men det är ingen ursäkt. Jag reagerade med reptilhjärnan. Jag tyckte inte det var okej då att slå och det tycker jag inte nu heller. Jag känner skuld och skam, det är fegt och ynkligt. Och så är man kanske 20-30 kilo tyngre än henne.
– Att slåss är inte macho.
Han pekar också på att han hade med sig bilder av en pappa som slog sedan barndomen. En pappa som både slog mamma och honom.
– Jag tror att det bidragit. Föräldrar lär ut konflikthantering.
Jag förknippar mitt våld med psykisk ohälsa, och det går att bota. Men det krävs lite andra metoder än vid ett benbrott.
I dag har han förlåtit sig själv, och hans tidigare partner har förlåtit honom.
– Jag hoppas att jag aldrig mer kommer att slå. I relationer i dag tror jag att jag är bättre på att kommunicera. Jag är tryggare och ser inte allt lika svart eller vitt, jag ser gråskalan. Det ger ökad förståelse för andra människor och ger mindre konflikter.
– Jag förknippar mitt våld med psykisk ohälsa, och det går att bota. Men det krävs lite andra metoder än vid ett benbrott. Mår jag dåligt i dag skulle jag ha lättare att söka hjälp.
Varför berättar du om dig själv och att du slog?
– Kanske kan det göra att någon man söker hjälp. Och mitt råd till kvinnor som utsätts: lämna honom om han inte söker hjälp. Det blir inte bättre om han inte gör något åt det.
Anders är ett fingerat namn. Varför väljer du att vara anonym?
– Jag känner inte att samhället är så förlåtande som jag skulle önska.