Sångerna går i och ur varandra också på den avslutande delen i Anders F Rönnbloms musiktrilogi, som i tur och ordning behandlar "Landet", "Folket" och "Jaget".
Allt möts i den kongeniala öppnande titelsången "Solo inferno".
Rimligen borde det egna jaget vara det svåraste att behandla. Men Anders F gör det med en glödande känsla för poesin och för bilderna. Och han rör sig obehindrat mellan årtiondena - somligt är bärgat från barndomen fram till gårdagens reflektioner om vad som gått förlorat i de gamla drömmarna.
Musikaliskt är det ganska lågmält, enkelt inspelat och ytterst personligt.
Det hela antar ofta en form av kollage för att nu låna en formel från konsten och Anders F Rönnblom vandrar från konventionell sång till mässande och till och med korta inslag av berättande. Det är ballader med ett stilla knäppande på en akustisk gitarr till svängig pop med och till lite massivare rockigare grepp.
I "Landet" var det mer attack i texterna, flera bredsidor midskepps mot dumheten och den förödande girigheten. Här och nu handlar det mer om den egna bakgrunden, om pappa som ville måla en mjuk akvarell och om inspirationskällorna.
Det handlar inte om särskilt komplicerad musik, men jag tror att samtliga sånger, som kanske inte blir några radiofavoriter, ställer kravet på åhöraren att ta tid på sig, kalibrera och lyssna in sig. Men när man väl är där vill man inte bryta förtrollningen.