Ann-Sofie Andeborg Carlsson har alltid varit kreativt lagd, men det var inte förrän det var som allra mörkast, som hon började måla och fann styrka och glädje i det.
När Ann-Sofie förlorade sitt första barn, kort tid efter förlossningen, blev sorgen outhärdlig. Men hon blev med barn igen och kämpade vidare.
– Jag blev gravid igen tre månader efter att Liv gick bort. Att försöka handskas med så mycket lycka och så mycket sorg samtidigt, var jättesvårt.
Redan vid ung ålder led Ann-Sofie av flera sjukdomar och sorgen efter dottern ledde så småningom även till fysiska smärtor i kroppen. Det hela resulterade tillslut i att hon blev sjukpensionär i tidig ålder. Det var någon gång då, som allt blev för tungt och hon hamnade i en djup depression.
– Det är inte ovanligt att psyket sätter sig i kroppen, jag mådde riktigt dåligt.
Då uppmanade en bekant henne att börja måla. Till en början visste hon inte hur eller vad hon skulle måla, när hon mådde så pass dåligt.
– Då sa personen att mår du svart, så måla svart. Min första målning ville jag inte visa för någon. Det var en hand ovanför en yta. När jag tänker på det nu känns det som ett rop på hjälp.
Det var så Ann-Sofie Andeborg Carlsson började måla. Dag för dag lärde hon sig att låta penseln ge uttryck för känslorna och själen och började känna hur det lindrade sorg och smärta.
– Det ger mig glädje och energi. Hittar man den saken som gör att man kan fly det tunga i vardagen, så är det mycket värt.
För det mesta målar hon vita änglar, som ger uttryck för kärleken till dottern.
– Jag ger aldrig mina änglar ett ansikte, jag vill att man själv ska göra det. Men min ängel är Liv, min dotter. Det är hon som skiner genom mörkret. I år skulle hon ha fyllt 15 år, berättar Ann-Sofie medan tårarna rinner ner för kinderna.
Min ängel är Liv, min dotter. Det är hon som skiner genom mörkret.
Ann-Sofie Andeborg Carlsson
Samtidigt ler hon, när hon berättar om sin konst, som hon ser som sin bästa medicin.
– Med min värk måste jag ta hand om min tid för att orka göra något. Att måla ger mig sinnesro. Den stunden jag målar kommer jag bort från värk och smärtor, säger hon.
Ann-Sofie har bara ställt ut sina tavlor en gång tidigare. Men den första december ställer hon ut igen, i Sparreholms skola, där hennes söner går. Det var efter en pratstund med Oxana Erixon, som också har barn i skolan, som Ann-Sofie blev uppmanad till att ställa ut sina målningar.
– Jag är intresserad av individer och man såg sorgen i Ann-Sofies ögon. Det är lätt att man inte tittar runt hörnet. Jag blev nyfiken på personen bakom utseendet som kan uppfattas som hårt, så jag började prata och hon berättade sin starka historia. Då sa jag att vi måste ju ställa ut. säger Oxana Erixon.
För Ann-Sofie är det svårt, men samtidigt glädjande att få ställa.
– Det är väldigt personligt, men jag känner att jag kan dela med mig av det. Ljuset tar över mörkret. Jag känner mig smickrad och tacksam över att Oxana har hjälpt mig med det.