Måndagen den 23:e juli föll Anna och bröt handleden. Efter ett första besök på akuten gipsades handen in och Anna fick skjuts hem av en väninna som bäddade om henne, innan hon lämnade.
– Jag hade så fruktansvärt ont så jag minns knappt den dagen. Nästa dag kom hon förbi igen, med lunch, och även dagen därpå, så jag hade något att äta, säger Anna.
Då väninnan skulle åka utomlands, kände sig Anna tvungen att ringa hemtjänsten för att få hjälp med vardagssysslor som matlagning och tvätt. På tisdagen, dagen efter olyckan, kontaktade hon kommunen och berättade om sin situation.
– Jag kunde varken laga mat, duscha eller få på mig kläder. De förstod inte hur jag inte kunde klara mig med en hand, fast jag hade så ont att jag knappt kunde röra på axeln. Dessutom fick jag inte belasta handen innan gipset tagits bort, om det skulle läka.
Det blev många samtal fram och tillbaka tills Anna på onsdagen fick besked om att två biståndshandläggare skulle komma hem till henne, för att bedöma om hon var i nöd av hjälp eller inte. Samma dag hade hon kontakt med sin husläkare i ett annat ärende.
– Då berättade jag för min läkare hur ont jag hade, så hon skrev ut morfintabletter till mig.
Inför biståndshandläggarnas besök hade Anna plockat fram grönsaker i köket.
– När jag hade pratat med tjänstemän i telefon tyckte de att det var konstigt att jag inte kunde laga mat med en hand. För att visa att det var omöjligt för mig att hacka grönsaker med ena handen, så bad jag dem försöka själva, men de vägrade.
Enligt Anna frågade en av handläggarna under besöket om hennes mediciner, som stod på köksbordet. När Anna drack svartvinbärssaft ur en vinflaska, reagerade handläggaren på ett sätt som fick Anna att känna sig kränkt.
– Handläggaren sa något i stil med jaha, här lever du på vin och morfin, det där var tillräckligt för mig. Jag bad handläggarna att lukta eller smaka och förklarade att det inte var alkohol, men de vägrade. Så sa en av dem att de kanske skulle gå. Jag kände mig så oerhört kränkt.
När de var på väg ut frågade Anna om hon skulle få hjälp följande morgon och svaret blev nej.
– Jag har haft så ont i flera dagar och så blir man behandlad på det här sättet när man söker hjälp! Jag har fått tjata och förklara mig i telefon varför jag inte kan utföra mina vardagssysslor när handleden är gipsad.
Efter besöket ringde Anna kommunen igen och berättade att hon kände sig kränkt efter hembesöket. Då sa handläggaren i telefon att man måste ansöka om hemtjänst, och att det gick bra att göra det över telefon.
Hade de inte redan fått in din ansökan, i och med att de hade skickat två biståndshandläggare till ditt hem för att göra en bedömning?
– Jag har ingen aning. Jag har aldrig haft med kommunen att göra tidigare, jag förstår mig inte på allt det här.
Anna fick veta att hon inte skulle få någon hemtjänst innan helgen. Men när hon på fredagen svimmade två gånger och fick stora blåmärken på höften, fick hon hjälp.
– Jag vaknade till och låg ner på golvet och hade fruktansvärt ont. Då kände jag men hjälp, nu klarar jag inte det här. Jag ringde och berättade vad som hänt och tio minuter senare var hemtjänsten hos mig.
Men Anna hade bara beviljats hemtjänst fram till den 17:e augusti. Kommunen ville komma på ett ytterligare hembesök för en ny bedömning.
– Det vägrade jag till. De hade förbrukat mitt förtroende, jag hade ingen lust att bli kränkt i mitt eget hem igen. I stället fick jag en telefontid på tisdagen, där de frågade vad jag behövde hjälp med.
Efter samtalet fick Anna uppfattningen att hon hade beviljats hjälp. Men dagen efter blev hon kontaktad av hemtjänstpersonal, som berättade att hon inte skulle få hjälp under helgen. Hemtjänsten hade inte fått något nytt beslut från kommunen.
– På fredagen ringde jag kommunen flera gånger, men ingen av handläggarna gick att nå. Tillslut talade jag om i växeln att detta var oacceptabelt och att jag skulle tala med tidningen, och då ringer en av handläggarna mig och säger att jag beviljats hjälp.
Anna har nu hemtjänst tills gipset ska bort och är mer än nöjd över hemtjänstpersonalens bemötande. Men gentemot kommunens tjänstemän, känner hon annorlunda.
– Man blir oroad, är det så vår kommun ska funka om man behöver hjälp? De har ju skickat ett brev där de ber om ursäkt, men de har knappt förstått vad som är fel. Tänk om nästa som behöver hjälp är en äldre person, ska den då hålla på och ringa fram och tillbaka och bli kränkt för att få hjälp?
– Jag kommer aldrig i livet att kontakta kommunen för hjälp igen, aldrig.
Anna heter egentligen någonting annat.